Våra demokratiska rättigheter och skyldigheter
Lagtingsledamot Stephan Toivonen filosoferar i en insändare om vår individuella frihet inskränks av ett coronapass, eller inte.
Om man tar ett steg tillbaka och funderar över pandemin, dess snabba uppkomst, och hur vi som individer har behandlat problematiken, så kan man notera att frågan mer handlar om vilka skyldigheter vi har gentemot varandra, och vilka våra demokratiska rättigheter egentligen är.
Med tanke på hur överrumplad världen blev av pandemiutbrottet, så anser jag att med den snabbhet ett nytt vaccin togs fram, var beundransvärd. Forskning pågår hela tiden, och de barnsjukdomar nuvarande vaccin lider av kommer kanske att vara avhjälpta ganska snart. Att ta sina vaccindoser för att skydda sig själv och andra anses vara självklart för de flesta.
Jag ser det som en självklar rättighet att omfattas av samhällets vård och skydd, och jag vet att om jag ändå blir sjuk (trots två vaccinsprutor) . så kommer jag få den vård som står till buds. Det är en demokratiska rättighet, som också tillkommer dem som avstår från vaccineringen. Även de får lagstadgad vård om de blir sjuka.
Har jag då inga skyldigheter? Ja, jag är skyldig att följa de anvisningar som myndigheterna ger avseende hur jag bör skydda mig själv och andra mot sjukdomen. Däri ingår att kunna uppvisa handlingar på att jag följt myndigheternas anvisningar gällande vaccination. Det är min skyldighet som medborgare att visa att jag följer myndigheternas anvisningar för att skydda mig själv och andra mot pandemin.
Friheten består i att oberoende om jag följer myndigheternas anvisningar eller inte, så får jag den vård jag behöver om jag blir sjuk. Men min frihet består inte i att jag har rätt att utsätta andra människor för risken att bli sjuka, därför måste myndigheterna ha en viss kontroll över hur eventuella smittospridare rör sig. På samma sätt har vi poliskontroller på vägarna för att kontrollera nykterhet bland bilförare, och vi ser inget konstigt i det, eller passkontroller när vi rör oss över gränsen till icke EU-länder.
Nej, vår rörelsefrihet är mycket mer begränsad än vad folk i allmänhet inser, och pandemin har kommit för att stanna, om än i förändrad form framöver. Den personliga friheten vi har, att ha åsikter om det mesta utan att hamna i fängelse, är nog det yttersta beviset för att vi lever i ett demokratiskt samhälle.
RUNA LISA JANSSON
