DELA

Våra åländska rådjur och lokatter

Att skriva om våra rådjur och därtill ge dem ett försvar är som att bjuda sig själv på rutten fisk till middag.
Många vill spy då de ser ett levande rådjur. Men i paketform som sadel eller en fin stek ändras mångens förnuft eller kanske det är smaken. Dessa två sinnelag följs sällan åt i människans värld.
En ko, en kalv eller en gris luktar skit i levande form, men åter i paket är det en god julmiddag även för våra bästa vänner.
Då blir min fråga/ eller påstående följande: Släpp dessa sistnämnda djurarter lika fria som rådjuret så blir nog illamåendet mer än spyfärdigt. Förnuftet är dock ett sinne de flesta behärskar ganska bra. (Eller). Att rådjuren blivit alldeles för många är vi ganska så överens om. Men nu mina vänner eller ovänner kommer rådjurens antal att minska väldigt radikalt. Det återkommer jag till.

Vi börjar med inplanteringen av våra rådjur. Många ja väldigt många hade sett filmen Bambi på hal is. De känslor som då skapades blev gripande hos de flesta. Jägare eller bara djurvänner om där råkar vara någon skillnad? Efter en viss lärdom lyckades inplanteringen.
Så sakteligen ökade rådjuren i antal så att jägarkåren kunde börja skjuta ett fåtal. Då helt plötsligt. Folk som aldrig hade behövt en bössa eller använt något sådant skaffade sig flera vapen. Nu kom varningen från Jens Harberg och Håkan Kulves: En sträng vinter där nästan alla vattenflöden fryser till is är rådjuren hjälplösa och offer för naturens hårda villkor. Detta hände i mitten av 1980 talet.
Kan vi nu, med vad vi vet i dag, beskylla dessa två herrar för okunskap och att dom inte kunde förutsäga varma vintrar som fick stora som små rådjur att överleva och bli fler.

till lodjuren. Min fråga blir denna: Kan inte den ena lärdomen ge den andra något? Skall vi åter låta en art bli så talrik att problemen blir större än nyttan och förväntningarna?
Men nu är det inte bara vår landskapsregering som bestämmer denna arts öde på Åland. Nej Finland och EU är med och bestämmer. Om detta råder delade meningar bland oss jägare och allmänheten. Varför detta, lantrådet Viveka Eriksson?

Att antalet lodjur har ökat markant de senaste åren råder det inget tvivel om. Att Jens H nämner stövare som lämpliga hundar vid jakt på lo är helt riktigt men var finns dom här på Åland? Ett fåtal finns, men har dom kurage som fordras till detta, blir min frågan.
En ensam stövare har ingen chans mot en vuxen lodjurshane, det är säkert, men två samjagande stövare kan driva lon upp i ett träd och därmed klara sig utan stryk. En bekant till mig här på Åland har redan fått uppleva att inte ens en schäfer klarar lokatten utan stryk.

Men Jens H, varför denna ”kovändning” angående lodjuren här på Åland. Du var den första som ville ha lodjur här. En enkel påminnelse bara: Naturbruksskolan och det lodjursseminarium du med flera ordnade för oss intresserade.
Jag har fortfarande boken kvar som vi kunde köpa. LODJURET/ Viltet, Ekologin och Människan av Olof Lindberg. Tack för den Jens Harberg. Den har lärt mig mycket de senaste åren. Så dum som jag är önskar jag bibehålla både rådjur och lokatt men jag är tveksam till om detta är möjligt.
Detta är skrivet av en som ingen Professor kan lära mer än hjärnan förmår.
En God jul till er alla
Sven-Erik Karlsson