Vad vore Åland utan naturen?
Ett anmärkningsvärt stort antal arter i Finland är enbart kända på Åland. I rikkärren finns sällsynta mossor, starr- och gräsarter samt orkidéer. På hagmarkerna dansar besynnerliga fjärilar. Lövängsmiljöerna härbärgerar blommor som enbart kan ses under några få veckor under våren. På vår havsbotten lever den mörkgröna kransalgen tuvsträfse.
Den åländska mångfalden som vi varit vana vid är ett resultat av ett särskild åländskt förvaltarskap av naturen.
Redan tidigt visste ålänningen att existensen vid havet var hård. Ålänningen tvingades att leva med naturen. Man visste av erfarenhet att en överutnyttjad miljö skulle leda till svältår. Man hade nämligen flera gånger upplevt konsekvenserna av rovjakten på säl och överfisket av strömming i Östersjön.
Tillsammans med jakt och fiske kom boskapsskötseln och jordbruk att utgöra den åländska ekonomiska grundstrukturen. Man gjorde sig självförsörjande av de resurser som naturen gav “gratis”. Det som inte fanns att tillgå här kunde man byta till sig via sjöfart. Det var fråga om en ekonomisk balans, som sällan skapade överskott.
Gemenskapen kring naturresurserna var en förutsättning för ett långsiktigt förvaltande. Även om de egna ägorna var viktiga fanns det klara regler om hanteringen av de gemensamma resurserna. För stora individuella uttag ur naturen var på den tiden belagt med stor skam. Ur flera åländska tingsprotokoll kan vi läsa om avvikelser från gemensamma regler och dess konsekvenser.
Sedan började en ny tid med besprutningsmedel, konstgödsel, kalhyggen, monokulturer, övergödning, industriellt trålfiske och sönderstyckade landskap.
Nu är vi inte alls beroende av självförsörjningen längre. Vi kan få mat från andra sidan jordklotet. Vi kan köpa nytt istället för att reparera våra existerande ägodelar. Vi kan bygga nära havet istället för längre upp på land, eftersom vi tycks tro att det finns obegränsade mängder av energi. Olikt den traditionella skärgårdskulturen anpassar den moderna människan exploateringsgraden av naturen till en accelererande nivå av levnadsstandard.
Vi borde lära av det traditionella sättet att se på oss själva, att kunna avläsa naturens tecken och årligen enbart ta åt oss av naturkapitalets ränta. Och detta utan att förminska vår livskvalitet. Den åländska skärgårdskulturen bär på många spännande lösningar på dagens utmaningar som vi behöver ta med oss mot framtiden.
Med vår insändarserie i fyra delar inför naturseminariet den 10 juni vill vi servera ett smörgåsbord av tankar om hur Åland kan återskapa ett aktivt, gemensamt förvaltarskap av naturen. Återbruket av välbeprövade lösningar designat för det moderna samhället är inte bara ett sätt att lösa den ekologiska krisen, utan också ett sätt att värna det kulturarv som vi behöver föra vidare till kommande generationer.
HÅLLBART INITIATIV
