Vad händer med Ålands försöksstation?
Under de senaste två åren har försöksstationen tvingats till kraftiga budgetnedskärningar. Personalstyrkan har man minskat från 12 tjänster till 7. I dag kostar verksamheten 400.000 € i året. Nu hotas Ålands Försöksstation av nedläggning eller privatisering. Och ingen pratar om det.
Försöksverksamheten inom den konventionella IP-lantbrukssektorn, det vill säga potatis, oljeväxter, proteingrödor, vall och spannmål har bantats bort helt och hållet. Enligt landskapsregeringens direktiv skall Försöksstationen specialisera sig på en smalare sektor och inte längre spegla det åländska jordbruket. Den ekologiska sektorn som innehåller både grönsaker och lantbruksgrödor skall i dagsläget förbli oförändrad, vilket i och för sig är bra, men vi ser heller inga tendenser till eller löften om att den ekologiska sektorn skall tillåtas växa. Det finns en risk att resurser försvinner även från den ekologiska sektorn då den konventionella IP-sidan lagts ner. Men hotet denna gång handlar inte bara om ytterligare sparkrav eller nedskärningar. Det här handlar om något annat, nämligen att man gett Försöksstationen ett ultimatum: endera lägger man ned verksamheten eller så skall den privatiseras i Hushållningssällskapets regi.
Att landskapsregeringen måste spara är förståeligt, och att det gäller även näringsavdelningen är självklart, men är det verkligen spara man gör när man flyttar över försöksstationens verksamhet till Hushållningssällskapet? För det här handlar inte om att spara offentliga pengar. Försöksverksamheten kommer nämligen att kosta landskapet samma pengar oberoende om man jobbar under Hushållningssällskapet eller under landskapsregeringen. Det handlar istället om att på pappret kunna visa att man ”sparat” in sju tjänster på näringsavdelningen. Varför detta politiska spel kring en illusion om sparade pengar? Varför skall vi skattebetalare acceptera att en verksamhet som byggts upp med allmänna insatser för allmänhetens nytta nu utan diskussion läggs ned eller privatiseras? Och varför förs ingen öppen debatt om saken?
Både i Sverige och på fastlandet har vi under senare år sett ett mönster där offentligt ägda försöksanläggningar lagts in under Hushållningssällskapen och efterhand lagts ned. Då försöksverksamhet privatiseras tar stora utsädesföretag istället över kontrollen av vilka grödor som skall prövas och var, säljer sina resultat till dem som har råd och kontrollerar vilka av bolagets resultat som släpps och vilka som göms undan. Mångfalden på utsädesmarknaden reduceras ytterligare i och med att ett fåtal stora aktörer kommer att kontrollera en mycket stor andel av försöksresultaten. Med andra ord har man till exempel i Sverige förlorat mycket av den oberoende försöksverksamheten som står på producentens och konsumentens sida. Den verksamhet som är öppen för allmänhetens insyn och påverkan och som inte är kontrollerad av ett visst bolag med ett visst vinstintresse. En verksamhet som för att fungera optimalt måste ha kontinuitet och närhet till dem som odlar grödorna, en verksamhet som delar med sig av sina resultat. Det här riskerar vi att förlora om försöksstationen läggs ned eller privatiseras.
På sikt är riskerna att vi förlorar en mycket viktig lokal kunskapsbas när det gäller att anpassa sig till klimatförändringarna och säkerställa en fungerande och trygg åländsk livsmedelsproduktion. Och detta i en tid då jordbruket står inför en historisk omställning vad gäller input av icke-förnyelsebara naturresurser. På sikt måste vi börja hantera frågan om det fossilfria jordbruket. Vi måste börja våga ta tag i kväve-och fosforläckaget på allvar, inte bara för Östersjöns bästa utan även för att fosfor är en ändlig resurs och det industriellt fixerade kvävet bidrar till försurning, ozonhål och klimatförändring. Vi måste drastiskt minska kemikalieanvändningen inom jordbruket för att rädda pollinerande insekter och värna om folkhälsan, där EU:s Reach-projekt är ett första steg. Det här kan låta som oöverstigliga problem men lösningarna finns redan och försöksstationen är en del av lösningen. Det är bara den politiska viljan och tron på framtiden som saknas.
Hur tänker man på näringsavdelningen egentligen? Har man inte klimatförändringar och det åländska jordbrukets bästa i tankarna när man drar upp sina planer? För bara några dagar sedan lanserade man nyheten att turist-Åland framöver ska profilera sig genom god mat och äkta smaker. Tänker man inte längre än näsan är lång när man föreslår att vår enda, allmänt ägda kunskapsproducerande verksamhet inom primärnäringen skall avvecklas? Skall vi, som näringsminister Eliasson föreslår, leva på välsmorda turister som skjuter en dioxinspäckad säl för 10 000 € någon gång ibland eller skall vi se till att vår lokala livsmedelsproduktion förblir GMO-fri, långsiktigt hållbar och skapar meningsfulla arbeten inom lantbruket? Lokal matproduktion kräver lokal kunskap och att investera i försöksstationen är att investera i framtiden. Låt oss ta debatten, och hoppas att förnuftet segrar.
Ekologiska Odlarna på Åland r.f.
gm Anna-Linnéa Rundberg
