DELA

Vad görs åt finska kollektivavtal?

När jag bodde i Sverige var det världens självklaraste sak att gå med i ett fackförbund.
Det är ju till stor del facken vi har att tacka för att dagens arbetstagare har drägliga arbetsvillkor, skäliga löner och viss anställningstrygghet. I mitt fall föll valet på det välbekanta Sif, en akronym av det tidigare namnet Svenska industritjänstemannaförbundet. Bara det, att medlemmarna förstår vad fackets namn står för, borde vara en självklarhet.
Men sedan jag flyttade hem igen 2006 har jag fjärmats från fackvärlden. Känner knappt till vilka förbund som verkar på Åland. De få jag hört talas om har känts främmande i sitt tilltal och haft så obegripliga namn att de inte gått att lägga på minnet. Förklaringen är naturligtvis att det inte finns några åländska fackförbund, bara finländska – med finska namn, finska organisationer och mestadels finsk information.

Häromdagen blev jag åter påmind om hur illa det ligger t ill med svenskan inom finländsk arbetsmarknadspolitik.
Min arbetsplats omfattas av kollektiavtal, vilket i sig är jättebra, men det är mindre bra att det inte finns några officiella avtal på svenska! De åländska företagen tvingas avsätta resurser för att ta fram egna översättningar. Kanske finns det någon hjälpsam tvåspråkig anställd eller så anlitar man en översättningsbyrå.
I båda fallen kostar det företagen stora pengar i onödan. Dessutom finns det alltid risk för att olika översättningar ger upphov till olika varianter på avtalen med aningen olika tolkningar av villkoren. Lost in translation.

Än värre är det att alla förhandlingar kring t ex kollektivavtal sker helt på finska och att all information om det, t ex på förhandlingsparternas hemsidor, är på finska.
I bästa fall är det en liten del av det som sipprar ut i svensk språkdräkt men oftast får man som svenskspråkig inte reda på någonting förrän det hela är över. Det är stora beslut som tas över våra huvuden och frågan är väl om vi gräsrötter hade haft något inflytande i dessa frågor ändå, oavsett modersmål.
Men ett minimikrav i en demokrati måste väl ändå vara att åtminstone kunna ta del av offentliga förhandlingar som berör hela samhället. Som det är nu kan de flesta ålänningar inte ens följa med händelsernas utveckling för att vi inte förstår språket.

Nu vet jag att många läsare kommer att raljera över min insändare och bagatellisera frågeställningen. Allt som händer ”där borta” är ju så avlägset och fullkomligt ointressant. Men det påverkar i allra högsta grad vår vardag även på Åland, vilka anställningsvillkor vi har i morgon och hur mycket vi får i plånboken.
I alla andra sammanhang tycks pengar ligga ålänningar varmt om hjärtat, men när det gäller den här delen av arbetsmarknadspolitiken så accepterar man att den för Ålands del förs i Helsingfors på ett främmande språk.
Står det någonting om dessa missförhållanden i Landskapsregeringens språkpolitiska program? I så fall, vilka åtgärder har ni vidtagit för att få bukt med situationen?

Toni Brandt