Vad är målsättningen?
Kanske lite naivt men i alla fall hade jag förväntat mig att regeringen i sitt budgetförslag hade tänkt mer på kommunernas ekonomi. Centern var ju så välvilligt inställd inför valet och lovade ökade landskapsandelar något som nu tycks fallit i glömska.
Inom regeringens egna verksamheter är det inte mycket som sparas, tvärtom tillåts en del verksamhetskostnader öka medan kommunerna är de som får stora problem att klara sig.
Regeringen är beredd att skriva en lag om kriskommuner men först då någon kommun kommit dithän.
Som representant för en skärgårdskommun är jag orolig. Jag är orolig för skärgårdens ekonomi, för Ålands ekonomi, för vår framtid.
Utgifterna ökar, inkomsterna minskar, allt färre ska tillse att allt fler har de bra.
Kommunerna är och har alltid varit flexibla, ändrat servicen i takt med förutsättningarna. Lagstiftarna har påfört kommunerna mer ansvar men inte mer pengar. Kommunerna lämnas till sitt öde. Hur ska då hela Åland leva och blomstra?
Mycket av den service som ligger närmast människan produceras i kommunerna, barnomsorg, grundutbildning, omsorg om äldre, kultur och idrott, byggnation och vägnät och så vidare.
För att klara av det uppdraget betalar kommuninvånarna skatt. Den räcker inte till utan landskapet ska kompensera kommunerna för uppdraget kommunerna har i förhållandet till olika lagstifade verksamheter.
Jag ser att kommunerna går en oroväckande framtid till mötes.
Det känns som om regeringen svälter ut kommunerna i hopp om att nödiga samgåenden ska uppstå utan att någon på regeringsnivå behöver ta ansvar för det.
Vi behöver mer service inte mindre. I skärgården har vi till exempel fortfarande ingen hälsovårdarjour dygnet runt, inga utsikter för mer polisiär närvaro och dessutom hotas våra linfärjor med inbesparingskrav med följd av sämre service för ortsbefolkningen.
Tunnelbluffen är avslöjad och i stället läggs fokus på Prästösundsbron. Södra skärgården sätts mot norra, ett gammalt beprövat sätt för att inget ska hända.
Vi behöver inte skapa medvetna motsättningar. Vi måste samarbeta och lyfta varandra istället för att nå resultat tillsammans. Går det bra för skärgården går det bra för hela Åland och tvärtom.
I pandemins spår borde vi alla insett att distansarbete fungerar utmärkt och att tiden för utlokalisering av arbetstillfällen aldrig haft en bättre tidpunkt än nu.
För skärgården är inflyttning av yttersta vikt. Kan man ta sitt företag med sig eller få en utlokaliserat jobb tror jag att fler väljer att flytta tillbaka eller väljer att bosätta sig i skärgården men man måste ha ett jobb. En kombination av att jobba på distans och i sin ordinarie arbetsmiljö kräver långsiktiga och pålitliga trafiklösningar.
Om inte, så blir skärgården, Ålands stolthet, blodfattig och går en tynande framtid till mötes.
Det krävs kunskap, insikt och förståelse samt en gemensam vilja för att även i fortsättningen ha en levande skärgård.
Jag är optimist och tror på skärgårdens framtid och kommer att fortsätta arbeta med målsättningen att kunna erbjuda boende, arbete och en framtid för familjer i skärgården.
Med önskan om att den målsättningen är gemensam för oss ålänningar.
GUN-MARI LINDHOLM
KOMMUNSTYRELSEORDFÖRANDE I KUMLINGE
