Vackra Ord: ”Samarbete och Broar”
Huvudstadsbladets Mikael Sjövall petade i myrstacken med sin rättframma artikel om Åland som ett internationellt exempel på hur man behandlar språkligt sina minoriteter, och ”Tanten på berget” gav ytterligare exempel i tidningen hur språkfrågan behandlas i praktiken bl.a. av ÅHS.
Dessa yttranden har bemötts av Britt Lundberg med att skriva om samarbete och broar som vi vet politikerna brukar göra i det flesta sammanhang utan anknytning till det var man möter i verkligheten.
Där läser jag bara krav på krav till det oändliga, utan att myndigheten själv behagar göra någonting för att tillmötesgå och förbättra situationen nämnvärt.
Bäst att belysa med ett par exemplar:
1) Den åländska delegaten vid finska riksdagen kräver att hon möts på svenska vid säkerhetskontrollen på Helsingfors flygfält (räcker det inte på engelska); kan jag kräva detsamma på finska i Mariehamn, eller på engelska i Ulan Bator?
2) Svenska chefsredaktören för tidningen Nya Åland uppmanar finska statsministern att ”ryta till mot folket” (som Hitler och Mussolini gjorde på sin tid) och kallar Finland för ”soiniland”.
Ärligt nu Britt Lundberg – är dessa representativa exempel på samarbete och broar, om hur folk i allmänhet tycker och tänker eller bara tramp i klaveret?
Nu till den egentliga frågan, som jag inte har lyckats få klarhet i, trots årtionden i tjänst hos FN-organisationer. Det gäller främst Ålands ställning internationellt, när det gäller den stora frågan om demilitarisering och inte bara det mycket omtalade självstyrelsen.
Jag skulle vara tacksam om någon läsare kunde upplysa, var man kan hitta ett fredsfördrag, internationell överenskommelse eller dylikt där den s.k. demilitarisering kan uppdagas klart och tydligt. Dock kan jag hitta sådana med signaturer av NF (numera FN) och speciellt svenska och finska, men inte någon av Sovjetunionen eller deras representanter i det sammanhanget – finns det överhuvudtaget något sådant, där Ryssland har undertecknat det efter fredskonferensen i Paris 1856.
”Statu quo belli” var tsarens rådgivarens greve Orloffs instruktion till sina delegater gällande Ålandsfrågan – ”Krigstillstånd” – är vi där ännu, eller har det tillståtts något annat påtagligt efter det med signaturer och sådant?
Det varade bara till 1914, sen var det igen med ryska batterier på berget. Man glömmer ofta att Sverige inte ville ha Åland, utan att andra europeiska länder ställde garantier för dess försvar.
Då kunde man inte få det – men nu då, kanske genom en egen representant i EU? Eller skall vi nöja oss med att höra svenska försvarets siesta blivit störd av flygbesiktningar från f.d. Königsberg igen?
Så skogen svarar, som man ropar dit säger ett gammalt ordspråk och…
Pentti Arjopalo
