Utveckling som snöboll
Alla borde läsa Sofia Jonssons prisbelönade uppsats. Den speglar vad alla människor, mer eller mindre, bär i sitt medvetande i dagens samhälle. Den oro som tonåringar och även vuxna känner inför framtiden. Vi vuxna och beslutsfattare vill naturligtvis styra upp problemen så att nästa generation skall känna trygghet, men klarar vi av det?
Jag ser utvecklingen som en snöboll. Någon gång på 1800-talet startade industrialiseringen denna snöboll. Utvecklingen skulle gå framåt med ökande välfärd. Alla var glada med det till slutet av 1900-talet. Då kunde man se att snön började ta slut på den egna gården. Nu fortsätter bollen att rulla på grannens mark. Vad då? Jorden har ingen granne att ta snö från! Vetenskapen anser att vi nu tar 40% av ”snön” från den granne som inte finns Det hålls konferenser och kongresser för att besluta om hur man skall återföra ”snön ” till den egna jorden. Det går prat och champagne åt men litet blir gjort.
Som exempel kan vi ta användningen av energigrödor. Alla känner till fotosyntesen och att växterna tar upp den koldioxid som kommer från förbränning. Jag hävdar att talesättet ” medan gräset växer dör kon” passar bra här. Skulle vi ta frågan om energiskog på allvar borde vi ju elda alla kolkraftverk med ved. Lättar att först blir det om man tar användningen av vedspisar som exempel. Om jag hugger ned ett större träd till ved tar det några dagar att elda upp det. Det tar kanske 50 år innan ett nytt träd vuxit upp. Hur ser vår värd ut om 50 år? Då behöver vi kanske 200 % an jordens resurser. Var kommer dessa ifrån? Vi har goda kunskaper om vad som kan göras men hur är det med förmågan att styra upp utvecklingen till ett hållbarare samhälle?
Harry Lindqvist
