SÖK
MENY
Under senare år har diskussionen om stöd till studerande på gymnasienivå blivit allt viktigare. Nu senast på Åland när den nya gymnasielagen diskuterats. Det är inte svårt att förstå varför. Förväntningarna på unga ökar, studietakten är hög och vägen vidare till högskola och arbetsliv kräver mer än någonsin att man får rätt hjälp i rätt tid. När man jämför den åländska gymnasielagen med den finska blir det tydligt att synen på stöd har utvecklats snabbt men också att Åland har anledning att ta fler steg framåt.
I Ålands Landskapslag (2011:13) om gymnasieutbildning regleras stöd framför allt genom bestämmelserna om stödundervisning, specialundervisning och studiehandledning. Dessa nämns tydligt, men relativt kortfattat, till exempel i paragraferna om stödundervisning och specialundervisning (14 §), studiehandledning (15 §) och personlig studieplan (18 §). Lagen ger en ram, men lämnar mycket åt skolorna att tolka och organisera själva.
I Finland har utvecklingen gått längre. Den nationella gymnasielagen (714/2018) betonar redan i lagens syftesparagraf att gymnasiet ska stödja studerandes harmoniska utveckling och ge dem beredskap för livslångt lärande. Reformen 2024–2025 förstärker detta ytterligare genom att ge studerande en uttrycklig rätt till stödundervisning och rätt till specialundervisning när det finns diagnostiserade inlärningssvårigheter eller dokumenterade jämförbara svårigheter. Stödet ska vara lättillgängligt, ges tidigt och utformas i samarbete mellan lärare, speciallärare och studerandevårdspersonal.
Skillnaden mellan lagstiftningarna är tydlig: Finland har gått från rekommendationer till rättigheter, medan Åland främst talar om möjligheter. Den åländska lagen erbjuder stöd, men den finska lagen garanterar det.
Det är mer än en juridisk skillnad – det är ett ställningstagande. När stödet är rättighetsbaserat minskar risken för att studerande faller mellan stolarna, att ansvar hamnar på enskilda lärare eller att stödinsatser varierar beroende på resurser och traditioner. Finland motiverar reformen med att stärkt stöd är avgörande för att motverka stress, utmattning och avhopp bland unga.
Stödinsatser på gymnasienivå är av central betydelse eftersom denna utbildningsfas utgör en särskilt formativ och krävande period då studerande ställs inför ökade prestationskrav och ett utvidgat ansvar för sitt eget lärande. Unga går från grundskolans tydliga struktur till en mer självständig studiemiljö, där planering, disciplin och studieteknik får större betydelse. Små svårigheter kan snabbt växa sig stora om ingen fångar upp dem i tid. Studier visar att tidigt stöd minskar risken för avbrutna studier och stärker både motivation och välbefinnande. Just därför betonas att stödet ska vara snabbt, flexibelt och tillgängligt när behovet uppstår och inte först när problemen redan hunnit hopa sig.
Om studerande inte får det stöd de behöver kan följderna bli betydande: stress, sämre resultat, minskat självförtroende, avhopp eller fördröjda studievägar. Konsekvenserna stannar inte vid individen. Ungdomars utbildningsnivå påverkar arbetsmarknaden, kompetensförsörjningen, samhällsekonomin och folkhälsan. Ett samhälle som inte investerar i ungas lärande får betala priset i form av högre sociala kostnader, förlorad innovationskraft och lägre framtida konkurrenskraft.
Genom att ge varje studerande möjlighet att lyckas skapar vi inte bara bättre förutsättningar för individen utan också ett starkare och mer hållbart samhälle. Vi på Åland bör kunna erbjuda våra gymnasiestuderande åtminstone samma stöd som deras jämnåriga får på fastlandet. Det är en investering för vår framtid.
MARCUS KOSKINEN-HAGMAN
REKTOR ÅLANDS LYCEUM
