Uppenbar åldersdiskriminering
Vid Svenska Pensionärsförbundets (SPF) vårmöte lämnade de åländska pensionärsföreningarna in en motion som syftade till ett slopande av det brutna indexet, som negativt påverkar arbetspensionerna. Motionen förkastades bland annat med motiveringen att de med högre pension skulle få mera än de med lägre pension och att alla politiska partier skulle motsätta sig förändringen.
Jag har tidigare skrivit om den dolda och ibland uppenbara åldersdiskrimineringen i Finland. I vårt grannland Sverige har man börjat åtgärda problemet inte minst då det gäller pensionerna. Där har man konstaterat, att pensionsfondernas värde stigit mer än de används för pensionärerna. Fonderna i Sverige gör ett överskott på 1 200 miljarder kronor, vilket gör att man beslutat höja arbetspensionerna och även beslutat beskatta pensionärerna mindre, det vill säga på samma sätt som man beskattar löntagarna.
Trots att arbetspensionstillgångarna i Finland vuxit till 245 miljarder euro – fyra gånger Finlands budget – håller man envist fast vid det brutna indexet, om vilket man beslöt i riksdagen redan 1995 då tidigare ordföranden för Finlands Svenska Pensionärsförbund Ole Norrback satt i regeringen. Det brutna indexet har i praktiken inneburit att pensionerna stigit hälften så snabbt som lönerna, vilket göra att pensionärernas köpkraft minskat och att vi pensionärer blir allt fattigare ju äldre vi blir.
Avgående ordföranden Ole Norrback konstaterade vid FSP:s möte, att om indexet förändras får de som har högre pension mera. Det stämmer förstås. Å andra sidan har de som har högre arbetspension även betalat en högre arbetspensionsförsäkringsavgift till pensionsfonderna.
Att få systemet helt rättvisande är svårt, men den 50 procent som har en arbetspension lägre än 1 529 euro per månad kunde få sin pension höjd med löneindexet, den 41 procent som har en pension mellan 1 529 och 3 000 euro kunde få sin pension höjd med halvvägsindexet (förändringarna i konsumentpris och löneutvecklingen väger lika mycket 50/50 procent) och den övriga nio procenten, som har en pension som överstiger 3 000 euro per månad kunde eventuellt få behålla det brutna indexet (80/20 procent), trots att de betalat mera till fonderna. Bland den 50 procent som har en pension som understiger 1 529 euro är två tredjedelar kvinnor. Endast 9 procent av arbetspensionstagarna har en pension som överstiger 3 000 euro per månad!
Vid FSP:s vårmöte konstaterades att inget parti skulle stöda ett slopande av det brutna indexet. Nu upplever jag ju frågan så, att FSP:s uppgift är att tillvarata sina medlemmars intressen och inte spekulera kring hur politiska partier eventuellt kommer att besluta i saken. 1,6 miljoner pensionärer utgör en stark påtryckningsgrupp och en stor väljarskara, som upplever situationen som orättvis. Om viljan finns kan arbetspensionssystemet göras mera rättvist.
Den nya ordföranden Ulla-Maj Wideroos framhöll vid vårmötet att de som har lägsta pensionen borde få en höjning med 200–300 euro per månad. Jag håller naturligtvis med henne, det beslutet borde ha tagits för länge sedan för den 5 procent av pensionärerna, som har endast folkpension. Kostnaden för folkpensionen tas från skattemedel, arbetspensionen finansieras via arbetspensionsfonderna dit arbetspensionsförsäkringen inbetalats och där miljarderna finns.
Kanske någon annan än jag förundrat sig över hur det överhuvudtaget är möjligt, att riksdagen kan besluta att begränsa utbetalningen av pengar som vi pensionärer inbetalt till pensionsfonderna under ett långt liv i avsikt att få en trygg ålderdom och att våra politiska partier har mage att påstå, att vi är ute i ogjort väder. Det här är inte mera fråga om en dold utan en tydlig och uppenbar åldersdiskriminering.
LEIF JANSSON
ORDFÖRANDE I ÄLDRERÅDET I MARIEHAMN
