DELA

Ungas psykiska ohälsa måste tas på allvar

Hur kommer det sig att så många unga mår så dåligt idag?

Frågan har förstås inte ett enda svar. Vi är alla individer som formats av våra gener, vår uppväxt, erfarenheter och sociala sammanhang. Vi har olika tjockt skinn när livet bjuder på motstånd och har vi råkat ut för jobbiga saker tidigare i livet så kanske vårt skinn är lite tunnare än andras.

Människor har i alla tider drabbats av psykisk ohälsa. Ibland har dessa tillstånd varit skambelagda och stigmatiserade – ibland romantiserade och närmast upphöjda och avundsvärda. Men att vara deprimerad, ångestfyllt och uppgiven är inget eftersträvansvärt och ska naturligtvis tas på allvar – precis som fysiska åkommor!

Jag har med stort intresse följt Nyans artikelserie om psykisk ohälsa och jag tror att den är ett bra exempel på hur man kan lyfta frågan och sprida kunskap kring något som drabbar var fjärde person någon gång i livet.

För bara 10 år sen pratade man fortfarande på Åland om att vissa nog”borde åka till Grelsby för att ladda batterierna lite”. Folk såg framför sig madrasserade celler, tvångströjor och vitkaklade rum där fastspända patienter fick elchocker. Dessa fördomar och myter har som tur är närmast förvunnit. Idag har vi en psykiatri som följt med sin tid men som förhoppningsvis inte slängt ut barnet med barnvattnet.

Dynamiska terapier såsom psyko-och sociodrama, dans-och konstterapier har här liksom i övriga Norden fått ge rum till snabbare lösningar, ofta i form av ett fåtal samtal kompletterat med med kognitiv beteendeterapi och psykofarmaka.

Jag tror inte alla är stöpta i samma form och därför behöver vi som samhälle ha många verktyg i vår låda som kan komma till hjälp när det behövs. Detta kräver kunskap, fingertoppskänsla och en förmåga att verkligen lyssna till den som ber om hjälp.

I en NÅ-intervju med personal från BUP efterfrågas en ungdomsmottagning med låg tröskel inom primärvården.”…dit man kan komma förbehållslöst.(utan remiss, min anmärkning). Där man skulle få hjälp att klara av bekymmer”, säger terapeuten Stefan Aldeborg i intervjun.

Det tycker jag låter som en utmärkt idé.

Och varför inte ha en resurs som samarbetar med skolkuratorerna och elevhälsan och roterar? Eller som mellanvården hos svenska BUP där personal gör hembesök och jobbar tillsammans med familjerna? Eller tjej-och killgrupper ledda av utbildad personal?

Visst finns redan idag god hjälp att få. När en ungdom tar kontakt samtalar man och försöker kartlägga situationen. Man frågar om hur det är hemma, i skolan och livet i övrigt. Man frågar vilka sömnvanor man har och hur mycket tid man spenderar framför TVn och sociala medier. Man frågar om hen har vänner, om kärleksrelationer och om huruvida ungdomen rör på sig – och upplever att hen mår. Har hen använt alkohol/droger? Och så gör man en plan som man följer upp. Kanske klienten får ”hemläxor”. Kanske det skrivs ut melatonin för sömnproblem och/eller SSRI-tabletter. Gott.

Men jag vill gärna se att man går mycket djupare än så. Jag vill att man bildar Dialektisk Beteende Terapi-grupper, ACT-grupper, psykodramagrupper och med olika metoder jobba på tu man hand genom bl a schematerapi eller gestaltterapi…eller varför inte KBT som visat sig ge mycket bra resultat. Ingen ska behöva känna att ”nej, det gav inget – det finns nog ingen hjälp för mig att få.”

Och alla ska kunna få snabb och adekvat hjälp, oberoende av ålder och storleken på plånboken.

Människan idag törstar efter själslig tillfredsställelse, efter kontakt med sina känslor och att få sina känslor och tankar bekräftade och sedda av andra. Att lösa upp knutarna inom sig. Vi som samhälle kan hjälpa till med det här.

Och utgångspunkten är alltid individen. Var är hen just nu – och vad behöver hen? Eller som den danske filosofen Kirkegaard uttryckte det:

”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår.”

Tony Wikström (S)

utbildad socio-psykodramatiker.

Jag har även läst universitets-högskolekurser inom bl a baspsykologi, neuropsykologi, utvecklingspsykologi, krispsykologi, organisationspsykologi, affektiv psykoterapi.