Tv över skattsedeln
Återigen har debatten angående TV-licensen aktualiserats. Jag tänkte inte sluta den kamp jag påbörjat och drivit sedan jag kom in i lagtinget första gången 1999 om att förändra TV-licenssystemet. Varje år sedan dess har jag tagit upp frågan i lagtinget men regeringspartierna har valt att ingenting göra åt saken.
Hushåll med låginkomsttagare tvingas idag betala en proportionellt sett större del av sin disponibla inkomst för TV-avgiften än hushåll med högre inkoms. Även ensamhushåll och pensionärer behandlas orättvist jämfört med de hushåll som är flera personer och har bättre betalningsförmåga.
Förutom detta medför dagens avgiftssystem både en dyr uppbördskostnad och ett komplicerat kontrollsystem. Det innebär att vi har personer anställda för att knacka dörr och fråga om folk har en Tv-mottagare i huset, resurser som istället kunde användas på att öka kvaliteten på public service-utbudet. Allvarligast av allt är dock att politikerna i praktiken förhindrar de medborgare som har det sämst ställt att följa nyhetsflödet i vårt samhälle, något som snarare torde vara en mänsklig rättighet.
Vanligtvis när vi tar lika mycket betalt för något oberoende av nyttjandegraden gör vi det genom skatter, alla är vi med och betalar via skattesystemet för saker vi inte alltid utnyttjar. Ett avgiftssystem som är oberoende av nyttjandegrad blir alltid orättvist.
Jag är absolut inte emot public service, tvärtom tycker jag att det verkligen behöver finnas ett bolag som inte drivs av kommersiella intressen som en motpol mot den idag allt större mediekoncentrationen. Vårt public service-bolag ska arbeta för alla ålänningar genom att granska makten och värna om den åländska kulturen och självstyrelsen. Det måste kunna göras utan finansieringsform som missgynnar dem med sämst ekonomi i vårt samhälle.
Det faktum att den tekniska utvecklingen främst inom distribution av medier går framåt med en svindlande hastighet ökar bara behovet att se över detta nu innan vi är hopplöst akterseglade av verkligheten. Med dagens licenssystem behöver inte de personer som väljer att vara utan TV vara med och finansiera den åländska public service-radion trots att de har all rätt att utnyttja tjänsten. Detta innebär i praktiken den orimliga situationen att de som vill lyssna på radio men inte titta på tv slipper betala för sin radiokonsumtion medan de som bara vill titta på tv men inte lyssna på Ålands Radio måste betala för just det de inte använder.
Jag anser att den enda rimliga lösningen är att radions verksamhet bör finansieras via skattesedeln.
Fredrik Karlström
Obunden samling
