DELA

Riksdagsbrev: Turkiets riktning har betydelse för hela världen

Har världen blivit galen? Den frågan ställde många på Facebook under fredag kväll. Nyheterna om vansinnesdådet i Nice, som lämnade minst 84 döda, hade just börjat sjunka in när nyheten om en statskupp i Turkiet – en regional stormakt – kom.

Vansinnesdådet i Nice, där en ung man mejade ner oskyldiga längs Promenade des Anglais, är en fruktansvärd tragedi som lämnade en känsla av sorg och tomhet. Trots ett Frankrike som varit på helspänn för dylika attacker kom dådet som en blixt från klarblå himmel. Det gjorde också statskuppen i Turkiet.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan grundade år 2001 det nuvarande turkiska maktpartiet AKP. Han var landets premiärminister under tre regeringsperioder mellan åren 2003 – 2014. Eftersom han inte kunde kandidera för en fjärde period blev han i stället partiets presidentkandidat. Presidentämbetet, som tidigare haft en relativt ceremoniell roll, har under Erdogans tid som president fått en betydligt tyngre roll. Erdogan har fortsatt att vara den de facto dominerande kraften i turkisk politik, trots att han inte längre är premiärminister. Hans mål är att ändra grundlagen för att skapa ett starkt verkställande presidentämbete.

Erdogan har under sin tid i makten drivit Turkiet i en mer nationalkonservativ riktning där religionen fått allt större vikt. Han har rensat ut potentiella hot inom försvarsmakten och har blandat sig i rättsväsendets och centralbankens självständighet. Den fria pressen har inkräktats och journalister fängslats, vissa helt utan formell orsak. Samtidigt har kriget mot Kurderna trappats upp – både politiskt och militärt.

Men trots Erdogans allt mer auktoritära drag är han folkvald. Han har fått ett starkt demokratiskt mandat, liksom landets parlament och regering. Missnöje med politiken måste lösas via val, inte genom väpnade statskupper.

Två stora frågor var på söndag morgon ännu öppna. Vem låg de facto bakom statskuppen är den första. Erdogan skyller kuppen på Fethullah Gulan, en politisk rival som varit bosatt i USA sedan 1999. Samtidigt förekommer spekulationer om att Erdogan själv skulle ha iscensatt kuppen för att få anledning att utlysa nyval och ändra grundlagen för att stärka presidentämbetet. Att det ens spekuleras om den saken visar hur splittrat och polariserat Turkiet har blivit.

Medan den första frågan ännu väntar på att få ett svar börjar vi redan se svaret på den andra frågan; hur hårt kommer Erdogan att slå ner på upprorsmakarna, och misstänkta?

Dagen efter kuppen hade 2800 militärer gripits. Att upprorsmakarna måste gripas är så klart självklart. De måste ställas inför rätta.

Men vid sidan av det har också 2745 domare och åklagare avsatts, flera från högsta förvaltningsdomstolen, samtidigt som en domare från Turkiets konstitutionella domstol frihetsberövats.

Oavsett vem som ligger bakom kuppen är det viktigt att den inte börjar användas som svepskäl för att ytterligare inskränka rättsväsendets, medias och oberoende institutioners oavhängighet. Det är viktigt att vi i västvärlden är lika tydliga med det som vårt tydliga fördömande av statskuppen.

Det är viktigt att Turkiet inte ytterligare polariseras. Turkiet har länge på många sätt varit ett föredöme i Mellanöstern. Det är i hela världens intresse att landet fortsätter vara det och inte rycks in i instabilitet. Mellanöstern har tillräckligt med kriser idag och behöver ett framgångsrikt, öppet och demokratiskt Turkiet som fortsatt förebild.

Mats Löfström