Turismens samhällsekonomiska betydelse – och utmaningar
”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv”, är en minnesvärd maxim av den engelske prästmannen, och parlamentsledamoten John Donne. Denna innebörd har alltid varit välkänd just på öar där mänsklig överlevnad förutsatt en stark gemenskap som kunnat trotsa oblida öden och naturens element.
Kustbygder och öar i såväl de nordiska länderna som i Europa och på andra håll i världen, delar många utmaningar för ett hållbart samhälle. Förvaltarskapet omfattar både jord, luft och vatten.
Oavsett statlig tillhörighet och breddgrader känns utmaningarna igen, det kan gälla att trygga samhällsservice i vidaste bemärkelse, företagande, kommunikationer, demografi eller att bejaka en regional identitet; språk och kultur, eller att häva ett alltför ensidigt beroende av monokulturer som turism.
Ålands statistik- och utredningsbyrå har alldeles nyligen publicerat en uppföljningsrapport om turismens samhällsekonomiska betydelse för landskapet (rapport 2019:2). Denna bekräftar att Åland alltjämt är en turistdestination av rang och att den totala rese- och besöksnäringen alltjämt svarar för en betydande andel av de privata arbetsplatserna, kanske så mycket som en fjärdedel.
Vid Islands tillträde till ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet i januari i år fokuserade premiärminister Katrín Jakobsdóttir både havet och den hållbara turismen som en källa för blå regional tillväxt och grön ekonomi i Norden.
De näringspolitiska förhoppningar som islänningarna knyter till naturupplevelser och landsbygdens reflektiva tystnad har nog ett stort mått av överensstämmelse med många av de lockelser som vår åländska destination kan erbjuda – en syntes av natur, kultur och historia.
Turismen innehåller alla hållbarhetsdimensioner, den sociala, den ekonomiska och miljömässiga. Alla behövs. Det är dock inte alltid den insikten finns i beslut eller i offentliga stöd, och genvägar kan straffa sig.
Flera av Islands mest kända besöksplatser har nått gränsen för yttre belastning. För islänningarna handlar det om att finna balansen mellan nyttjande, slitage, återhämtning och vård, men också anpassning och optimering av de förutsättningar som finns; finansiering, säsongsvariationer, logi, kommunikationer och infrastruktur.
Åland är definitivt en föregångare och ett föredöme i många av dessa avseenden med erfarenheter som kan tas till vara av nordiska samarbetsparter.
Samtidigt finns lärdomar också för oss.
Det svenska Tillväxtverket publicerade i mars 2015 en högst aktuell vägledning med titeln Utveckling av hållbara turistdestinationer – om problem, processer och planering. Slutsatsen är att innefatta destinationsutveckling i samhällsplanering för att stärka besöksnäringens närvaro – för att inte säga status – i kommunal fysisk planering.
För Ålands del gäller det parera tendenser till centralisering genom att uppmuntra allt vidare ringar på vattnet som t.ex. skärgårdens behov. Näringspolitiska satsningar måste väga in alla dessa inkluderande effektkombinationer av både stad och land i planer och konsekvensbedömningar. Helhet och samband kommer först.
Varje hållbarhetstänkande är därför långsiktigt och den sociala hållbarheten måste främst sammanbinda mänskliga ”farleder”, interaktion och utbyte, för att förstärka den gemenskap som gjort Åland starkt.
Hur utfallet av de satsningar som genereras inom besöksnäringen i stort, sedan kan omsättas i den regionala utvecklingen och gynna fast boende borde därför bli den verkliga utmaningen.
JÖRGEN LUNDQVIST
ECKERÖ
