Tuominen en källa i öknen
I den blå augustikvällen läser jag Harriet Tuominens nyutkomna bok ” I öbornas ägo?”. Det är en fängslande levnadsberättelse om lantrådet Martin Isaksson hon skrivit tillsammans med dennes dotter Tove Isaksson-Löthman. Den berör faderns politiska gärning men speglar också en mer privat sida fylld av tvivel och motgångar som inte redovisats tidigare.
För en sentida betraktare väcker denna publikation både igenkänning och indignation. Det framkommer med önskvärd tydlighet att det åländska parlamentet alltid förefaller ha brottats med ungefär samma typ av frågor. Man blir snabbt varse om att Åland ständigt tycks ha varit en plats för politisk tudelning där pragmatiker av Isakssons kvalitet sällan dragit jämt med lokalpatriotiska opportunister. Intressant med tanke på dagens strömningar! Tuominen ger en heltäckande bild av det politiska skeendet och man får en god inblick i den s.k.”Gränges-affären” och dess olika dimensioner.
Men det råder en viss obalans mellan pärmarna jag inte riktigt är tillfreds med. Att Isakssons dotter tydligen initierat och haft en framträdande roll under tillblivelsen är ett svaghetstecken såtillvida att det är lätt för diverse meningsmotståndare att avfärda boken som en ren partsinlaga. Tuominen hade kunnat förverkliga projektet utan hennes direkta inblandning och därigenom skapat större möjligheter för ett mer differentierat synsätt och en bredare diskussion om lantrådets person och gärning. Att exempelvis den dåvarande talmannen Thorvald Eriksson var en antagonist av rang framkommer mycket tydligt men för övrigt är det sparsmakat med motståndarsidans argument. Vilka var de och varför agerade de som de gjorde? Dessa insikter hade behövts för balansens skull, beskriver man en konflikt förtjänar båda sidor sitt utrymme.
Boken är uppdelad i två block där det senare består av kommentarer från samtida personligheter som alla tecknar en likartad bild av Martin Isaksson. Det är således lätt att invaggas i tron att Isaksson-Löthmans inflytande varit väsentligt över slutprodukten. Några av inläggen fyller dock en viktig analytisk funktion och tveklöst mest brännande är Sverker Nyman som går långt i sin lägesanalys, där hade man velat höra mer! Även Gunnar Jansson levererar och i hans fall får man efterlysa en renodlad memoarbok å det snaraste, karln är fascinerande helt enkelt!
I en tid när skickliga retoriker och drivna skribenter är en bristvara framstår Harriet Tuominens incitament som en porlande källa i ett stekhett ökenland. Maktens sentida ytterligheter vill vi läsa mer om och det gör vi gärna i hennes sällskap!
Magnus Mobrandt
