Tillsammans för Åland
Vi har inte råd med ett vi-och-dom-tänkande, vi måste tillsammans ta tillvara hela Åland (del 1 av 2)
Ska Åland vara ett solidariskt samhälle som kompenserar och balanserar för- och nackdelar för olika områden så att alla medborgare får likvärdiga förutsättningar eller ska alla bo centralt och minoriteten skärgårdsbor så sakta dö ut?
Faktum är att de nedskärningar och förändringar som gjorts i skärgårdstrafiken nu har nått en gräns där trafikavdelningen säger att varje tur nu har en infrastrukturell betydelse. Många av oss som bor här ser att det börjar bli allt för glest med resmöjligheter för att få vardagslivet och arbetet ska fungera, både pga av fulla färjor och få turer. Fler och fler stugägare har svårt att komma ut till sina stugor. På påskhelgdagarna fanns t ex en tur om dygnet för att komma från Kumlinge … Redan nu är flera vardagsturer fulla när man ska boka.
Vad är det då som gör att båda tidningarna gång på gång påstår och insinuerar att minoriteten skärgårdsbor får för mycket av samhället pengar till ”sin trafik”. Är det okunskap, empatiproblem, fördomar, ideologiska grunder eller..? Senaste veckan inledde Nina Fellman en ledare om jordbruket med ”Näst efter skärgårdstrafiken (som de facto berör en mycket liten del av Ålands befolkning) … ” och ett par dagar senare skriver Ålandstidningens Niklas Lampi ”Det brukar sägas att skärgårdsfärjorna är skärgårdens landsvägar och i så fall råder ingen tvekan om vilka vägavsnitt i landskapet som får mest pengar. Det gäller i absoluta tal men alldeles särskilt om de sätts i relation till antal användare.” Han fortsätter sedan med siffror och lite urskuldande att ”jo visst är de fastålänningar som också använder färjorna, men skärgårdsborna kör ju också på vägarna … ”
Jag upplever att de börjar närma sig en kampanj för att undergräva skärgården som ett ställe att bo och leva på. Skriver man en sak många gånger så uppfattas det lätt som en sanning till slut.
Vem är den viktiga medborgaren för chefredaktörerna?
Samtidigt skriver man om hur hemskt det är att flyget har ändrat tidtabellen, antalet turer har inte minskat, men tiden att vara i H-fors har minskat såvida man inte sover över. Det har den också gjort för oss i skärgården. Inte en enda dag i veckan kan de som bor i norra skärgården vara i Mariehamn före kl. 11.30 och sista turen hem kräver avfärd vid 17. Ingen säger något om att det är en ytterst liten grupp som berörs av H-forsflyget, men det klassas som ett samhällsproblem.
Skärgårdstrafiken berör en betydligt större grupp än de som bor i skärgården, den dyra trafiken med fler turer handlar om sommargäster och turister, inte främst om oss som bor i skärgården. Hur skulle vi på Åland reagera på artiklar i finska tidningarna där man ständigt påstod att Åland är en tärande del av Finland. Jag anser att det är både oetiskt och diskriminerande att peka ut grupper som tärande för att deras livsvillkor är fördyrande. I skärgården kämpar vi på, de flesta skärgårdskommuner har idag lyckats med konststycket att ha ungefär lika mycket in- och utflyttning. Problematiken är att det är barnafödandet kontra den äldre befolkningen som gör att befolkningen minskar. Kommunerna jobbar aktivt med mycket små medel med inflyttningsaktiviteter och det ger resultat.
Att om och om igen peka ut skärgårdsborna som en tärande grupp, undergräver möjligheterna till utveckling. Hur ofta får vi t ex höra att skärgården har högst andel självanställda företagare.
Detta vi-och-dom-tänkande måste upphöra, vi behöver hela Åland där alla områden har sina styrkor och svagheter. Vi måste se till alla som bor på Åland får likvärdig behandling och att alla medborgares bästa står i centrum.
Mia Hanström (s)
boende i skärgården
