Tant Gröns funderingar
Några ord om företeelser på vårt kära Åland och i världen utanför.
Jag är fortfarande lycklig för att för femtio år sen ha fått komma hit.
Som en aperitif inför min egentliga fundering:
Pommern. Jag håller med Jerker Örjans, med ”ålänningen i diasporan” Lars Tiusanen, och med Henry Höglund.
Saken är helt klar. Skutan, om man får kalla vår dyrgrip så, ska så länge den kan gå åka till varv mot öster eller väster. Den ska inte bli liggande som en rostande sardinburk i en annan betongburk som enligt Henry Höglund kostar cirka åtta miljoner.
Museibesökarna ska leka skattkammarlekar i två år innan själva reparationen ens börjat.
En annan sak som man skjutit upp för länge i Mariehamn är gatuarbeten denna sommar av trafikhelvete.
Att varje dag tvingas köra genom våra två enda officiella trafikljus och inte få se Slemmern och vart vinden blåser var bedrövligt.
Allt detta under en vacker solsommar med Rockoff och allt.
Att man sen får man höra att arbetet med en stenläggning för att göra Storagatan trångare fortgår ända in i oktober är ju en prövning som snart är överstånden.
Man bara undrar: blir alla gator och avloppsrör i stan slut på samma gång?
Tvärgator har tagits upp med djupa bryggor över dikena in till gårdarna.
Jag har försökt att undvika att överhuvudtaget köra i dessa bilköer vid trafikljusen och åka ner till Västerhamn i stället.
Men till posten och banken måste man ju nån gång komma.
Undertecknad kan inte gå eller cykla så det finns en välsignad handikapparkering där.
Vi beställer varor på internet för det är ju hälften billigare. Alla är lyckliga.
Samtidigt befinner sig Finland i en tioårig djup kris.
Alla kloka chefsekonomer och ekonomieprofessorer är bekymrade över att arbetslösheten ökar under lågkonjunkturen. Skuldsättningen är både regeringens och landskapets huvudvärk.
Vart har allt dessa arbeten tagit vägen? Har ingen klok professor tagit tjuren vid hornen och sagt hur det är?
Arbetsplatserna finns inte här utan där de billiga, de utomordentligt billiga, varorna tillverkas. I Kina, Indien eller något annat låglöneland.
Är det någon som avstår från att köpa så kallade billiga varor på nätet, för att man inser följderna?
Arbetsplatserna har flyttat långt bort från oss.
Det tog trettio år för folk att börja inse att miljö och hållbarheten inte är fula ord.
Vilken Pomperipossa-effekt, den som Astrid Lindgrens ord hade, behövs det i dag?
Tant Grön
Christina Hedman-Jaakkola
