Tajt läge i barnomsorgen redan som det är
Jag blir väldigt förundrad och känner stor frustration över den rapport som nu getts ut som förslag på besparingar i kommuner.
I rapporten står att den ska fungera som underlag för debatt och det har de lyckats med i alla fall.
Varje år i den kommunala budgeteringen sitter vi och motiverar och förklarar all personal inklusive assistenter och försöker delge våra arbetsuppgifter gentemot tiden samt säkerhetsaspekterna.
Det som upprör mig är att det nyss klubbats en ny lag och ny arbetsplan för barnomsorgen, vilket redan då var enkelt att se att det handlar om vissa ökade kostnader.
I arbetet med förnyad arbetsplan finns även en målsättning för att även utveckla samarbetet mellan skola och barnomsorg. Utveckling måste ske för våra barn …vår framtid.
Vår yrkesgrupp som lärare i barnomsorgen har redan i många års tid haft en stor arbetsbörda med barngrupper på över 21 barn, så kallad övertalighet och det har varit tuffa dagar med den psykosociala arbetsstressen. Nu finns förslag att lägga in ytterligare ett barn på varje heltidsanställd. Så vi ska då ha 24 barn i varje grupp med barn över tre år. Det här har vi kämpat på med i många års tid och förklarat arbetsbelastningen och vårt mående.
I vår yrkesgrupp finns redan nu utbrändhet och sjukskrivningar.
Det känns som att det absolut inte finns en insikt om våra arbetsuppgifter, krav och ansvar. Vi planerar, håller möten med involverade terapeuter, vårdnadshavare, myndigheter och dessutom ska olika arbetsplaner diskuteras för att kunna förverkliga dem i verksamheten.
Jag har ställt frågor i mina tidigare skrivelser och inte fått ett svar. Vi sitter på vår fritid och arbetar på grund av att vi inte kan ha möten under dagen och inte en cent i lönekuvertet syns.
För de som är ensam lärare i en grupp för barn över tre år och 21 stycken olika individer, med olika behov, blir arbetsuppgifterna övermäktiga och mycket arbetskrävande. För vår yrkesgrupp är det viktigt att få behålla två lärare i en barngrupp för att kunna utföra de arbetsuppgifter som ålagts och krävs av oss. Vem ska ansvara för den pedagogiska verksamheten när den enda läraren insjuknar? Hur många läser våra läroplaner och andra uppgjorda planer? Hur många är insatta i den verkliga verksamheten? Vem ser till att vi förverkligar våra mål? Vad behöver vi för att göra det? Hur många frågar om vår arbetsbelastning och hur vi mår?
Hur många klarar själva av att arbeta i en grupp med 24 barn med ständigt ljud i öronen, konfliktlösningar och däremellan pedagogisk verksamhet och att se varje individs behov?
Vi är inte ett högtavlönat folk, vi kommer inte ens upp i Åsubs uträkningar för kvinnors medellön.
Det vi arbetat för när nya arbetsplanen uppgjordes var att den skulle följa skolans arbetsår, så det är positivt. Men att ytterligare sänka kvaliteten inom barnomsorgen och tro att det går att göra den billigare men behålla kvaliteten – det får ni förklara för mig.
Det är alltid barnomsorgen (och annan social verksamhet) som ska stå i skottgluggen vid sparförslag men vi är redan i sånt läge att det inte går att sänka mer och känslan är att vi är lätta att trampas på, utan respekt för varken verksamhet och dessutom på barnens bekostnad. Att ständigt stå i försvarsposition för personal och dessa barn så att de får en bra skolgång och framtid, som inte har egen röst, börjar kännas nu! Att dessutom lägga fram en rapport utan någon som helst konsekvensanalys känns verkligen som att börja i fel ända.
Många lärare i barnomsorgen har nu varit i kontakt med mig. Det finns en stor oro inför förslaget och det här drar ner arbetsglädjen och motivationen. Vi är ett tålmodigt folk, lösningsfokuserade och kreativa och vi ger inte upp i första taget, men nu börjar gränsen vara nådd.
Uppskatta våra högskoleutbildade lärare i barnomsorgen och se vilket fantastiskt arbete de gör – men inte till vilket pris som helst!
ANNETT JANSSON
FÖRTROENDEMAN
