Syssla inte med modern info i Ålands Radio
Ibland har Ålands Radio intervjuer, ibland samtal. Det sägs både det ena och det andra. Vi lyssnare har möjligheten att själva ta ställning till det vi hör; vi kan tänka vidare på det som sagts, hålla med, eller tycka att något är alldeles fel, muttra något för oss själva eller kanske ringa upp den som yttrat det som stör oss så mycket och fråga upp.
Jag har varit i den delikata situationen att jag intervjuades i en liten direktsändning. Jag hade nyligen varit på ett seminarium där vi diskuterade kulturen som brobyggare/kulturen som vapen i konflikten Israel-Palestina. Med på seminariet var den aktade israeliska Haaretz-journalisten Gideon Levy bland andra.
Den 16 juni intervjuades jag i Ålands Radio om seminariet, vad jag sade ledde till att programmet anmäldes till landskapets programnämnd. Ni kan läsa om det hela i Nya Åland av den 15 september.
Någon blev i varje fall väldig upprörd av vad jag berättade och kontaktade Ålands Radio. Synbarligen fick han inte komma till tals i något inslag och gjorde då en anmälan.
Anmälaren skriver i sin anmälan, jag citerar: ”Jag har lyssnat ordentligt en gång till länken ovan … ./ Inslaget ovan kring 8 minuter tar upp ämnet ’bojkotta Israel gällande varor och finansiering mm. Detta skulle ske genom anti-Israel marknadsföring i radion som framkom i inslaget i ’3-bokstavs’ Versaler av något slag via sociala alternativa media. Detta, anser jag, är inte förenligt med det publicistiska avtalet mellan licensbetalaren och public radiobolaget och/eller med LR uppdragsgivaren. Jag anser att det råder brister i objektiviteten hos ansvarig redaktionschef. Jag ber också att radionämnden ger en tillsägelse i preventivt syfte om bristerna, samt att ett offentligt ordentligt av radionämnden i fällande korrektiv rättelse om bristerna i etern sker.”
Slut på citatet. Skrivelsen är daterad 18 juni och undertecknad med signaturen Lokalradiolyssnare och licensbetalare.
Anmälaren är naturligtvis i sin fulla rätt att anmäla det han hört. Men det hade ju varit trevligt om anmälaren över huvudtaget citerat rätt!
Enligt anmälaren talar jag för att ”Anti-Israel marknadsföring i radion” ska ske, var kommer det ifrån?
Jag talar med programnämndens ordförande John Eriksson om anmälan. Han fastslår att de fäller inslaget på grund av programledaren inte kom med kritiska motfrågor när jag framförde åsikten (sic!) att Israel ockuperar Palestina, och när jag framförde åsikten (sic!) att Israel struntar i FN-resolutioner. Och så var det ju det här med bojkottspratet också. ”Andra sidan” borde också ha varit företrädd.
Det är inga åsikter jag framförde, det är fakta, vedertagna fakta om både ockupation och FN-resolutioner.
BDS-rörelsen är stor och världsomfattande och jag berättade vad den går ut på. Jag kunde aldrig drömma om att det skulle uppfattas som en direkt uppmaning! Och det tycker redaktionschefen Astrid Olhagen är för mycket.
-Programledaren borde ha reagerat, säger hon till Nya Åland.
Av anmälarens inlaga ser man ju att informationen var nödvändig. Han hade trots min förklaring missuppfattat.
Jag uppmanar ingen att bojkotta. Var och en väljer väl själv, kan väl tänka själv.
Det är skrämmande att det sitter en jurist och två före detta redaktörer i programnämnden och som påstår att fakta är åsikter.
Det är än mer skrämmande att redaktionen bara sväljer prickningen av programmet.
Redaktionschef Astrid Olhagen framhöll i samtal med mej att det här föranlett en bra intern diskussion om programledarskap.
Läser man Facebooksidan Ålands journalister finns där inlägg som gör en än mer betänksam. Där fanns också någon kunnig, saklig. Vad vet radions journalister och vad står de upp för?
Vem ska representera ”den andra sidan” i ett sånt här inslag? Kanske Ålands Radio kunde be Gideon Levy komma? Han är journalist och israel. Eller Amos Oz, eller David Grossman? Också de välrenommerade israeliska kritiker av ockupationen! Men de vore ju ”fel” i det här sammanhanget trots att de är från andra sidan.
Hur i hela friden ska ni hitta ”rätt” ”andra sida”?
För ni vet väl om att det finns israeliska fredsarbetare? Och att många israeler vill ha ett slut på konflikten. Vet ni om att det finns en länk som Jewish Voice for Peace på nätet?
Det är många konflikter på gång i världen; Syrien, Ukraina och den ovan relaterade för att nämna några. Var/hur skaffar Ålands Radio fram fakta från ”andra sidan” om nu någon ålänning skulle råka intervjuas om de konfliktområdena?
Vågar någon över huvudtaget tala med Ålands Radio längre? Tänk om jag yttrade mej om, påstod något om skärgårdstrafikens kostnader och miljöpåverkan på en viss sträcka – vips måste väl någon från ”andra sidan” vara med?! Var går gränsen för när ”andra sidan” ska vara med? Vem avgör det, och i vilka frågor?
Att tala om fredliga lösningar vad gäller Israel-Palestina kan inte vara kontroversiellt! Varför ser inte, vare sig programnämnden eller Ålands Radios redaktionschef till helheten i vad som sägs i mitt program?
Underkänner ni lyssnarnas tankeförmåga så där totalt?
Jag uppmanar lyssnare att själva skaffa sig kunskap. Ett faktafel hade jag då jag nämnde antalet personer i israeliska bosättningar på palestinskt område; de största har upp till 50.000 invånare. 1.500 personer finns säkert också i någon. De är 500 000 sammanlagt.
Sedan ockupationen inleddes 1967 har 800 000 palestinier fängslats och ställts inför rätta i militärdomstolar. I dag finns det 1 650 militärlagar som reglerar allt i palestiniernas liv; allt från vilka grönsaker de får odla till vika partier de får stöda. Nya lagar tillkommer ofta och behöver inte offentliggöras.
Israel skrev under FNs Barnkonvention 1991 och tillämpar den på barn i Israels. Men för palestinska barn på Västbanken och Gaza tillämpas i stället samma militärlagar som för vuxna.
Vet ni om att varje år döms 500-700 barn i ålder 12-17 år i israeliska militärdomstolar? Först har de arresterats, förhörts och fängslats av den israeliska armén, av poliser eller av säkerhetstjänsten.
Sedan år 2000 har cirka 8 000 barn fängslats. De flesta har arresterats mitt i natten då soldater kom hem till dem, tungt beväpnad. Andra grips på gatan eller i vägspärrar. Barnen får handfängsel och ögonbindel innan de förs bort i en militärjeep. Oftast vet inte föräldrarna varför barnet förs bort eller vart det förs.
Barnen far illa, både fysiskt och psykiskt. De blir ofta utsatta för fysiskt våld under transporten. De sparkas och slås av soldaterna. Det vanliga är att barnen inte får träffa sina föräldrar och att de heller inte informeras om sin rätt att vara tysta.
Defence for Children International, DCI Palestine, arbetar med att dokumentera övergreppen mot barnen som också torteras.
Rädda Barnen arbetar också de med palestinska barnfångar. Enligt deras statistik har 75 procent av barnen som arresterats utsatts för fysiskt våld under tiden i häkte.
Hur tror ni de här barnen mår? Vad bär de med sig in i framtiden?
Två israeliska militärdomstolar finns på Västbanken. Domstolsbyggnaderna består av små containerliknande baracker. Inne i containern på cirka 20 kvadratmeter finns en domare, en åklagare, en sekreterare och ett antal vakter. Och det är visst sex platser för anhöriga.
-Efter timmar av hot och förnedring är det många barn som erkänner, även om de är oskyldiga. De skriver under ett dokument, på hebreiska som de inte förstår, att de erkänner stenkastning, vilket är den vanligaste anklagelsen. Detta används sedan som bevis mot dem i rättegången, skriver Anna Wester i publikationen Ung under ockupation som Palestinagrupperna i Sverige nyss gett ut.
Varför berättar jag det här?
För att någon förhoppningsvis gör som jag och många, många, många andra: reagerar på vad som händer barnen, på skjutningarna som nu pågår efter Gaza, på markstölderna, på förtrycket, ockupationen som måste få ett slut.
Jag berättar för att ni ska vilja veta mer, reagera och handla.
Jag kunde också berätta om vacker natur jag såg under min pilgrims- och kunskapsresa i Palestina mars, om kyrkor och helig mark, om fantastiska människor som vill fred, fred, fred. Som inte vill våld. Jag kunde berätta om god mat, pigga ungar som gärna vill praktisera sin engelska. Jag kunde berätta om odlare som kämpar för att få ha kvar sin ägda mark, sitt livsuppehälle.
Jag kunde berätta om kvinnan som är föreståndare för ett eftermiddagshem för förståndshandikappade tonåringar som hon inte lämnar trots att hon inte fått lön sen juni i fjol.
-Jag har hittat nyckeln till deras färdigheter. En är bra på färg, en annan på att tillverka papper av returpapper vi hittar på gatorna, ena annan på att sjunga och spela teater. Nej, jag kan inte lämna dem, säger hon trots att hon fått erbjudande om ett jobb där hon säkert skulle få sin lön utbetald. Hon, maken och den 13-åriga sonen bor i ett flyktingläger.
Det finns många bra länkar på nätet om man vill veta mer. Det är tung, olidlig och tröttsam läsning. Men vi som har det bra, lever i ett fritt land har skyldighet att reagera, göra något för att få slut på förtrycket. Och vad är det som talar, verkar mest? Jo, om vi stör girigheten, girigheten på bekostnad av att andra förtrycks, den som vill vara alldeles i fred. Därför kan vi bojkotta. Till exempel.
Benita Laanti-Helander
