Sunt förnuft för Pommern
I en förment saklig insändare (28.8) fäktar Roger Jansson vilt mot dem som inte delar hans åsikter. Ifall Henry Höglund inte ids försvara sig mot osakligheterna vill jag påpeka att Höglund är sjökapten, före detta fartygsinspektör och ägare till flera fartyg. Han har under många år kunnat följa arbetet med Pommern. Jag skulle inte kalla honom nymornad. Signaturen KWB, som bland annat skriver att det är omöjligt i praktiken att utföra omfattande reparationer på Pommern i den planerade betongdockan, har 20 års erfarenhet av arbete vid olika skeppsvarv. För egen del vill jag upprepa att jag efter arbetet med Boken om Pommern 2003 frågade de ansvariga för fartyget om de varit i kontakt med andra förvaltare av historiska fartyg. Hur sköter de sina fartyg? Vilka är deras framtidsplaner? Om det visste man mycket litet i Mariehamn 2004.
Bland de 1 800 fartygen i verket The International Register of Historic Ships valde jag ut 36 som jag bedömde som intressanta jämförelseobjekt. Jag kontaktade fartygen med en enkät med 22 frågor om underhåll, skick och framtidsplaner. Det var inte svårt att kontakta fartygen, men nog så svårt att hitta de personer som verkligen hade kunskap om respektive fartygs underhåll, inte bara i dag utan också underhållshistorien och framtidsplanerna. Det lyckades för 29 fartyg. 2005 sammanställde jag resultatet av enkäten i rapporten Corrosion of Historic Ships. Roger Jansson gör sitt bästa för att skrämma upp läsarna: ”Vem tar ansvaret om Pommern sjunker i morgon…?”, skriver han. På samma sätt är den rapport om Pommerns bevarande från 2009, som Jansson nämner, ingenting mindre än ett ultimatum: Sätt Pommern i docka, annars utsätts fartyget för mycket stora risker! Om jag själv skulle ha varit beslutsfattare utan förhandskunskap skulle jag också, liksom fullmäktige, ha röstat för en betongdocka. Men rapporten ifråga har stora brister. Jag vill påstå att den förde fullmäktige bakom ljuset.
Som huvudargument för betongdockan fördes entydigt fram att Pommern måste torrsättas. Det motiveras i rapporten med en fyra sidor lång utläggning om galvanisk korrosion. När man med detta argument fått fullmäktige att besluta att gå vidare med dockan kom nya rapporter 2015 och 2016 vilka lika entydigt säger att Pommern inte skall torrsättas utan ligga i vattnet i dockan. Inga skäl anges för denna helomvändning. Det är inte hederligt.
Ett ännu större fel är dock att fullmäktige 2010 inte fick någon information om existerande metoder för bevarande av historiska fartyg som de praktiseras av andra fartygsägare/förvaltare. Inget av de 29 fartyg som ingår i nämnda enkät ligger i docka och för inget fanns sådana planer. Och, märk väl, ingen av fartygsägarna/förvaltarna målar upp skräckscenarier i stil med dem som vi kan läsa i rapporterna om Pommern. Ändå måste vi utgå ifrån att de som kommer till tals i enkäten är lika angelägna om sina fartygs bevarande som vi är om Pommerns.
Hanna Hagmark-Coopers och Inger Lundbergs insändare visar en annan sida av problematiken. De har högt ställda akademiska ambitioner. De vill göra ett experiment som aldrig gjorts tidigare. Experiment i full skala är dyra och utgången ofta oviss. Hagmark-Cooper säger att hon sätter autenticiteten i högsätet, men många frågar sig om det kan finnas ett större brott mot autenticiteten än att permanent placera Pommern i ett betongkar.
I offertförfrågan står att dockans höjd över normalvattenståndet skall vara 1,3 meter. Det är exakt samma som det registrerade vattenståndet i Sjökvarteret 11 december 2011 vid lågtryck och sydlig storm. Förhållandena bör ha varit likartade i Västra hamnen. Med beaktande av den uppskattade höjningen av havsnivån under de hundra år som dockan planeras för och våghöjden borde dockan byggas till en höjd av ca 2,8 meter med allt vad detta betyder i kostnad och förfulande av vårt vackra museifartyg.
Jag tror att alla som tagit kontakt och sagt att de inte vill se Pommern i ett betongkar har rätt. I detta fall räcker det med en magkänsla, sunt förnuft med andra ord. I rapporten Corrosion of Historic Ships låter jag Gun Erikson Hjerling, Gustaf Eriksons sondotter, få sista ordet. Hon säger: ”När jag funderar över planer för Pommerns bevarande brukar jag fråga mig: Är detta förnuftigt? Vad skulle farfar ha gjort?”
Jerker Örjans
