Stödet för barn och unga med familjer är en politisk fråga
Med anledning av uppropet för psykolog 7-17 och Hälsa i skolan rapporten skriver jag följande.
Utvecklingen av psykologtjänster och möjlighet till behandling vid lindrig psykisk ohälsa är nödvändigt både för 7-12-åriga barn och för unga 13-17 åriga unga. Det är ett nödvändigt utvecklingssteg men inte tillräckligt. Vi behöver bättre stödtjänster för barn, unga och familjer på Åland. Frågan berör både hälsovården som vi har placerad inom Åhs primärvård men den berör också socialvården som kommunerna i dagsläget har hand om.
Jag har tidigare pekat på behovet och kommit med förslag på åtgärder i ”utvärdering, psykolog för barn 0-6 år”, ”Stöd för barn och familjer spelar roll -ett upprop för tidigt stöd” från juni 2016, en 30-sidig rapport jag skrev i stor frustration och skickade till personer i ledande ställning inom hälso- och sjukvård, socialvård, landskap och politisk ställning. Frågan kring stöd för barn, unga och familjer är i högsta grad en politisk fråga där vi behöver konkreta visioner förankrade i en verklig vardag.
2014 fick jag förtroendet att utveckla psykologtjänster för barn 0-6 år inom primärvården, först i projektform och efter mycket slit som ordinarie verksamhet inom primärvården. Behovet hade länge påtalats och köerna blev snabbt långa då verksamheten startade.
Nu finns inom Åhs primärvård en viktig funktion kopplad till barnrådgivningarna för att tidigt utreda exempelvis utvecklingsförseningar, beteendesvårigheter, tidigt upptäcka autism och att stöda och stärka föräldrar och familjer samt samverka med barnomsorg för att stöda barns utveckling. Situationerna och behoven kan variera från plötslig kris i familjen, oro i föräldraskapet, svårigheter med psykisk ork m.m. m.m.
Psykologen kopplas in när barnet har symtom eller bekymmer i sin utveckling som exempelvis utåtagerande beteende, aggression, oro, rädslor, sömnlöshet, ätsvårigheter, relationssvårigheter. Vi vet sedan länge att tidigt stöd vid lindrig psykisk ohälsa lönar sig i längden och hjälper även på kort sikt före problemen hopar och sprider sig.
När ett barn eller en ung har svårigheter berör det alltid föräldrar och andra runt barnet. Likaså berörs barns och ungas mående av hur vuxna mår, har ork och klarar av att vara tillgängliga. I dagsläget blir familjer många gånger ensamma i tunga situationer när deras barn mår dåligt men inte tillräckligt dåligt för att vara berättigade till barn- och ungdomspsykiatrins hjälp.
Vissa hittar till kommunernas familjerådgivningstjänster som sköts av Folkhälsan. En del får viss hjälp av skolkurator eller skolpsykolog. 16-åringar uppåt kan få psykoterapi som FPA-stödd vård vilket dock används alltför sparsamt på Åland. Tjänsterna är helt enkelt splittrade, otillräckliga och förvirrande för dem som söker hjälp.
Som privatpraktiserande psykoterapeut med inriktning familjeterapi möter jag en del av de äldre barnen och ungdomarna på min privatpraktik som jag har en dag i veckan vid sidan av mitt ordinarie arbete. Jag ser att familjerna har få ställen att söka sig till för hjälp.
Under mitt tidigare arbete på Folkhälsans familjerådgivning som alltså är lagstadgad verksamhet inom socialvården som kommunerna köper in av Folkhälsan såg jag speciellt barn och unga i samband med separationsarbete men träffade också många familjer där det var tydligt att barnet/den unga behövde mer stöd med anledning av psykisk ohälsa och att tjänsterna var otillräckliga.
Vi slösar på resurser i dagsläget när familjer skickas runt till olika instanser exempelvis så att barnet utreds på ett ställe, föräldern får stöd kanske både inom Åhs och familjerådgivning och kanske också har träffar med barnskydd, familjearbetare och socialarbetare i den egna kommunen medan barnet kanske har egna tider hos skolkurator och skolpsykolog osv.
Vi är för tillfället i ett limbo med en härva av ny socialvårdslag, KST och osäkerhet kring kommunernas framtid och tjänster. Tjänsterna och stödet ser tyvärr väldigt olika ut i nuläget beroende på i vilken kommun barnet, den unga och familjen bor.
Det är hög tid att vi diskuterar vilka tjänster vi ska erbjuda barn, unga och familjer på Åland och för att komma överens om hur resurserna ska användas bäst. Servicenivån och innehållet på vad vi invånare ska ha tillgång till betalt med skattepengar behöver definieras och koordineras först både gällande barn och familjetjänster liksom i fråga om annan service.
Efter det kan säkert kommunkartan ritas och alla papper vändas så att varje enskild ålänning har tillgång till samma tjänster och kan få sin del av bästa möjliga service.
Förslag:
Ge specialister inom socialvård och hälsovård möjlighet att jobba inom en gemensam enhet. Detta behov har tidigare påtalats gällande barnskydd. Skapa möjlighet att erbjuda tjänster som är lätt tillgängliga för barn, unga och familjer där både vuxna kan få stöd och stärkas i föräldraskapet samtidigt som barnet eller den unga får stöd.
Ett familjecenter med service för föräldrar, dagisåldernsbarn och skolbarn vore drömmen. En ungdomsmottagning som specialiserar sig på 13-17 åringar vore del 2 av samma dröm. Att tänka att situationen skulle skötas av en till stackars psykolog med hejdlösa köer så att politiker kan klappa sig på axeln och tro att situationen är löst är inte lösningen.
Utvecklingsarbete lett av landskapet för bättre tjänster för barn, unga och familjer kan exempelvis behöva: 1) projekt psykologtjänster för 7-17 2) en koordinator som arbetar för att koordinera de resurser och den kompetens som redan finns på bästa sätt förslagsvis i form av familjecenter och ungdomsmottagning (eftersom det arbetssättet varit fungerande både på fastlandet och i Sverige) 3) att en arbetsgrupp med professionella gällande barn och unga inom socialvård och hälsovård sammankallas i utvecklingsarbetet för att bygga på principer för god vård och gott stöd och de verkliga behov på Åland som professionella känner till.
Skolpsykologerna har länge önskat sammanhållna tjänster alternativt en gemensam enhet för att kunna ha nytta av varandras kompetens, kunna specialisera sig och dela på tyngden i arbetet.
Vad jag förstått har det funnits förslag på modell på detta sedan länge och det kunde vara hög tid att gräva fram tidigare förslag och låta skolpsykologerna diktera vad som behövs för att de ska kunna sköta sitt uppdrag.
Rekryteringen av skolpsykologer skulle jag påstå att till viss del har fungerat. Vi har haft ett antal nya skolpsykologer på kort tid. Däremot har skoldistrikten inte varit lika duktiga på att hålla kvar sina skolpsykologer vilket naturligtvis har orsaker som kan rättas till.
SONJA DOLKE,
LEG. PSYKOLOG, LEG PSYKOTERAPEUT, PRIMÄRVÅRDEN, BARNRÅDGIVNINGEN (BARN 0-6), ÅHS
