Stelbent lagstiftning och paragrafrytteri
I Juslins insändare från den 14.11.2020 påvisar han återigen sin snäva syn som exemplarisk paragrafryttare utan tillstymmelse till flexibilitet. Äntligen har landskapsregeringen utarbetat ett förslag som gör att lärare kan utbilda sig i Sverige utan att känna ångest och vånda för att återvända hem. Den oreda som skapades under Juslins ledning vid utbildningsavdelningen för snart tre år sedan ser äntligen ett ljus i tunneln.
Att han återigen går till angrepp och hävdar att svenska grundskolelärare måste läsa till ytterligare 60 högskolepoäng är lika dumt som praktiskt ogenomförbart. I Sverige finns ingen klasslärarutbildning för årskurs 1-6 och med tilläggskurser om 60hp skulle inte Skolverket godkänna behörigheten för F-3 + 4-6 hur mycket Juslin än önskar. EU-direktivet slår även fast att en person som studerat i ett land måste ha avlagt en examen för att få den validerad utomlands. Eftersom klasslärare årskurs 1-6 inte existerar kan man således inte få det validerat på Åland.
Så till min försynta fråga Juslin, vilka ärofyllda 60hp är det du kräver att svenskutbildade klasslärare ska komplettera? Observera att högskolor-och universitet lägger olika fokus i sina kursutbud. En lärarstudent vid Lunds universitet läser inte exakt samma kurser som vid Uppsala universitet. Vem ska avgöra vilka kurser som ska läsas till för att uppfylla de magiska 300 poängen du kräver? Eller behövs det 60 högskolepoäng i juridik för att reda ut den oreda som du förespråkar?
Eftersom utbildningssystemen i Sverige och Finland ser ut som de gör är ditt förslag lika ogenomtänkt som det är stelbent. På Åland behövs flexibilitet och vi är ett eget utbildningsområde som har möjlighet att skapa våra egna ramverk. Att närmare 90% av de studerande vänder sig till landet i väster för vidare studier, kräver att vi på Åland också kan vara öppna för Sveriges utbildningsväsende
I mina ögon visar landskapsregeringen en god vilja på att göra systemet mer tillmötesgående för svenskutbildade lärare, vilket Åland behöver. Det du förespråkar är de fakto raka motsatsen, ett snårträsk av byråkrati som inte går att leva upp till om du inte utbildar dig i Finland. Med tanke på att kvalitativ undervisning på svenska minskar i riket i rask takt bör man fråga sig om det är önskvärt.
Avslutningsvis vill jag göra två tillägg: För det första – utbildningsavdelningen personal har arbetat hårt och mödosamt med att reda i alla de problem som anpassningsperioden för svenskutbildade lärare medfört. Dessutom ska ni ha en eloge för all den kritik ni har varit tvungna att utstå. För det andra – personligen har jag en ämneslärarexamen mot gymnasiet på 300 högskolepoäng.
Utöver detta har jag läst till ytterligare tre stycken biämnen om 60hp med samma kursinnehåll som den finländska lärarutbildningen. Eftersom jag läst kurserna om 60hp i Sverige, där kravet om biämnen är 90hp och inte 60hp som i Finland, blir jag inte behörig lärare i dessa ämnen på gymnasienivå på Åland på grund av de EU-direktiv som nämnts ovan. Trots att jag i praktiken har exakt samma utbildning och kompetens som mina finska kollegor. Enligt mig är detta åter ett bevis på att Åland behöver hitta fler smidiga lösningar och inte bygga murar av orimlig juridik.
I din nästa insändare förväntar jag mer förslag på utveckling och flexibilitet istället för paragrafrytteri och oppositionell skyttegravskritik.
JONAS EKBLOM
ÄMNESLÄRARE VID ÖVERNÄS HÖGSTADIESKOLA
