Stadsplaneringen ska vara lika för alla
I en insändare för en vecka sedan konstaterade jag att utvecklingen av stadsplanen för Magazintomten är tillbaka på ruta ett efter Högsta förvaltningsdomstolens beslut att den föreslagna avlyftningen av k-märkningen av telegrafhuset inte kan godkännas. En åsikt som museibyrån förde fram under beredningen av ärendet och som socialdemokraterna hävdade när en majoritet i stadsfullmäktige beslöt annorlunda i mars 2014.
Herrarna Lennart Isakasson och Roger Jansson hörde till den majoritet som trodde att stadsplanens förslag att avlyfta k-märkningen var förenlig med gällande lagar och förordningar. Förvaltningsdomstolen i Mariehamn fällde stadsplaneförslaget.
I stället för att rätta sig efter detta drev stadsstyrelsens ordförande Petri Carlson ärendet vidare till HFD. Ett förfarande som var extraordinärt. Magazintomten är inte stadsägd utan privatägd. Det naturliga hade varit att fastighetsägaren gått vidare till HFD om hen ansåg att det var viktigt. Istället krävde stadsstyrelsens ordförande att staden skulle driva en privat fastighetsägares intressen i domstol med hänvisning till ärendets allmänna intressen.
Samtidigt avslogs anhållan från ägaren av Bagarstugans tomt om avlyftande av K-märkningar. Samma sak hände en fastighetsägare på Södragatan. Bristen på likhet inför lagen är flagrant. Den kommer sig av att en liten majoritet ofta 14 mot 13 i stadsfullmäktige vid ett flertal tillfällen välsignat stadsplaneförslag som förts fram av en majoritet i stadsutvecklingsnämnden. Majoriteter som struntat i gällande delgeneralplan samt gällande bestämmelser i plan- och bygglagen.
De bakomliggande motiven är politiska. Vissa fastighetsägare, särskilt sådana som har stor ekonomisk betydelse för staden, har behandlats på ett mera fördelaktigt sätt av majoriteten än andra som ibland kallas för ”vanligt folk”.
I en insändare i lördagens tidningen Åland beskriver Christer Strand ett självupplevt exempel på denna brist på likabehandling. Familjen Strands fall blev den lilla tuva som stjälpte ett stort lass. Efter den domstolsbehandlingen blev det helt klart att stadsplaneringen inte kan utgå isolerat från enskilda tomter utan vill en fastighetsägare ändra stadsplanen för sin tomt måste hänsyn tas till huruvida ändringarna också kan/ska genomföras inom ett större område med likartade villkor.
Trots detta faktum röstade en majoritet igen för inte så länge sedan för att en fastighetsägare, också i detta fall en företagare, skulle få mera byggnadsrätt på sin fastighet på Strandgatan än de övriga fastighetsägare inom samma område. Lyckligtvis var det inte fråga om en stadsplan utan en förstudie som ska läggas till grund för kommande stadsplanering av Strandgatan. Men majoritetens beteende visar än en gång på bristande kunskap om stadsplaneringens krav på rättssäkerhet och förståelse för att stadsplanering är en form av myndighetsutövning som förutsätter allas likhet inför lagen.
Det senare ett kriterium som inte kategoriskt betyder lika resultat men nog att ingens rätt ska inskränka någon annans rätt till lika behandling.
Jag vill inskärpa att ingen kritik ska falla på fastighetsägarna. De har all rätt i världen att fritt anhålla om ändring av stadsplan för sina fastigheter.
En av grunderna för rättsstaten är att myndigheter och ytterst domstolar fungerar så att lagar och förordningar följs. Centrumutvecklingen bromsas inte på grund av brist på byggnadsrätt. I de fall där fastighetsägare följt delgeneraplanen och avvikelser från den gjorts i samråd med stadsarkitektkontoret har resultatet varit framgångsrikt. Nämnas kan Apoteksgården, det nya bostadshuset på ÅCA-tomten, KINO-husets omvandling till nattklubb och Äventyrsgolfen.
Viljan att utveckla centrum kommer klart till synes i slutrapporten för utvecklandet av Mariehamns centrum. Riktlinjer som är helt i takt med tiden. Mera liv och mänskor i centrum. Bilarna under mark och gemensamma parkeringslösningar. En stad är alltid under förändring. Att låta nytt och gammalt samsas är ett framgångsrecept.
Gamla hus tillhör stadens långtidsminne. De berättar om gånga tiders mariehamnare, deras liv och hur de såg på sin samtid och framtid. Något vi behöver känna till för att uppleva trivsel och samhörighet i vår stad.
Allt hänger ihop och med fantasins hjälp och ett förtroendefullt samarbete har Mariehamn en stor potential som bara väntar på att förverkligas.
(S)
