Språkfrågan inget valfläsk
Bäste Pentti Arjopalo, tack för din insändare som ger mig möjlighet att förklara lite mer. Liksom du har jag gått igenom otaliga säkerhetskontroller utomlands, och liksom du även i FN-tjänst, och inte heller jag har då krävt att bli kontrollerad på mitt modersmål. Om jag inte klarar mig, behöver jag ju inte ge mig iväg ut i världen. För övrigt kan jag vid det här laget ”konstgjord knäled” på alla möjliga språk, men här handlar det inte om det. Här är det fråga om att i sitt eget hemland, ett tvåspråkigt land, på en inrikesresa få använda sitt eget modersmål.
Den första fråga jag alltid ställer är ”talar du svenska?” och om svaret är nekande frågar jag ”finns det någon som gör det här?”, och enligt min åsikt skall man kunna göra det, utan att det vidtas särskilda åtgärder. Istället väljer man att hämta överordnande, skriva rapporter, handgripligen hålla fast mig och som framgått hota att tillkalla polis. För mig har det varit viktigt att få frågan prövad så neutralt och sakligt som möjligt och jag har därför valt att i mina skrivelser inte beröra det sätt jag blivit bemött på. Resultatet är att det nu är klart vad som gäller och att justitiekansler också konstaterar att språklagen borde preciseras på den här punkten. Det kan kanske tyckas vara en liten fråga, men kärnfrågan, om man kan avtala bort vad som finns föreskrivet i grundlagen, är central i vårt rättssystem.
Detta är inget unikt, jag vet att minoriteter runt om i världen varje dag utsätts för mycket värre behandling, men Finland är en rättsstat, ett tvåspråkigt land med ett självstyrt område som visas upp i internationella sammanhang, en skapelse av Nationernas förbund värd att visa respekt för, och det kallar jag inte valfläsk.
Elisabeth Nauclér
Riksdagsledamot
