Spara genom att minska på de offentligt anställda
Kommunförbundets direktör Magnus Sandbergs siffror i Ålandstidningen den 14 mars visar att det inte har funnits och inte finns en kostnadsmedvetenhet i landskapsregeringen (LR). Det är ett intressant inlägg i debatten om vilken offentlig service som är dyrast i förhållande till motsvarande i Finland och kan väl i någon mån ge svar på var (om) man ska spara inom offentlig sektor.
Man kan delvis belysa detta med att Åsub redan år 2000 i en jämförande analys visar att de åländska gymnasieskolorna generellt sett är 26 procent dyrare än sina svenska motsvarigheter och 45 procent dyrare än de finländska referensskolorna. Sedan ska man lägga till kostnaderna för gymnasiereformen som initierades för att spara pengar men som efter att reformen genomfördes ökade kostnaderna med tre (3) miljoner per år det första året trots att en av sju skolor lagts ner.
Som en av landskapsrevisorerna år 2008–2009 var jag med om att med konsulthjälp utvärdera ÅHS organisation. När jag frågade konsulten Fant hur mycket han ansåg att man kunde spara, administrativt, utan att patientsäkerheten och patientservicen skulle påverkas om man vidtog de effektiviseringsåtgärder han rekommenderade i sin rapport, svarade han ca 20 procent. På frågan varför han inte skrev ut det i rapporten sade han; ni kan läsa vad jag skrivit och utvärdera mina förslag till åtgärder.
Vad gäller den ursprungliga kommunreformens syfte så var det att spara pengar för att klara de framtida utmaningar på kostnadssidan som en åldrande befolkning medför. Det här förstår nog alla är ett vällovligt syfte.
Men syftet med reformen är numera relativt luddigt med prat om lika service för alla. Och nuvarande landskapsregeringen verkar arbeta på ett traditionellt sätt och börjar med att beställa en ny utredning för flera hundratusen euro. Är månne tanken att man få nya argument för en sammanslagning av kommunernas socialtjänst? Erfarenheten från den här typen av reformarbete och reformer är att man fokuserar på fel saker som inte minskar kostnaderna, utan kraftigt ökar dessa precis som med tidigare reformer.
Man får hoppas att LR ändå har klart för sig att ska man kunna minska kostnaderna i den offentliga sektorn krävs det en minskning av antalet offentligt anställda vilket inte är en lätt medicin att svälja. Mantrat att spara genom att minska antalet kommuner, för att kunna minska antalet kommundirektörer, är i det här sammanhanget väldigt marginell.
Om man läser Tony Salminens inlägg på facebook 5 mars 2016 i ”Åland ekonomi” så får man klart för sig vad de stora skillnaderna i kostnaderna på Åland och i Finland beror på.
Med de siffror som Magnus Sandberg redovisar kan man utgå ifrån att kommunernas högre kostnader för socialvården (förutom barnomsorgen) i jämförelse med Finland beror på skillnaden i personaltätheten.
De jämförelsevis mycket högre kostnaderna för sjuk- och hälsovården på Åland är på samma sätt relaterade till personaltätheten.
I den politiska debatten känns det som om LR försöker komma undan sin del av det ekonomiska ansvaret genom att rikta allt fokus på en sammanslagning av kommunernas socialtjänst, som om det skulle lösa landskapsregeringens ekonomiska problem och täppa till ”hållbarhetsgapet”.
Inte kan det väl vara så att LR med detta tror man ska komma undan det egna ansvaret för att driva sitt offentliga fögderi på ett ekonomiskt hållbart sätt?
Rolf Granlund (ÅF)
