Sophanteringen är allas ansvar
Under diskussionerna i insändarspalterna om sopavgifter och Mise framförs ofta att det borde vara varje individens rätt att ta själv hand om sina sopor eller åtminstone kunna välja entreprenören vilken gör detta. Så enkelt är det dock inte!
Slarvig hantering: felaktig uppsamling, transport och deponering eller destruktion, framför allt bränning, äventyrar människornas hälsa samt skadar miljön och klimatet. Därför har man valt att sophanteringen skall vara organiserat av samhället. I demokratiska, allmänna val har våra representanter stiftat lagar och förordningar gällande den kvalitetssäkrade, samhällsstyrda sophanteringen. Numera är de kommunala upphandlingarna strikt reglerade för att ställa bestämda krav, välja den seriösa, rätta och bästa samt den mest ekonomiskt fördelaktiga entreprenören.
Riskfri och miljövänlig sophantering är vår allas ansvar och gemensam samhällsservice. Inte kan man slippa undan med att påstå ha inga sopor eller mycket lite sopor. Jämförelsevis kan man inte heller slippa att delta i de gemensamma kostnader för vårt högklassigt sjukvård i den nordiska välfärden genom att hävda att man inte är sjuk eller är mycket sällan sjuk och då bara lindrigt. Jag minns under min tid i Mises styrelse när vi en gång nåddes av ett klagomål om att rävarna gräver upp soporna när man begraver soporna för lågt ner i marken. Hur ansvarslöst kan man fortfarande tänka och bete sig!
Ständigt växande avfall från förpackningarna av plast håller på att helt spåra ut till ett enormt problem. Nerskräpningen är världsomfattande, man har räknat att till år 2050 finns det mera plast i världshaven än det finns fiskar. När man vill bli av med plastavfall, bränner man den vanligtvis och tar vara på värmeenergin, till exempel till uppvärmning av bostäder. Då fördubblar man plastens påverkan på klimatet. Ett kilo plast från industribensin skapar fem kilo koldioxidutsläpp: 2,3 kilo koldioxid bildas vid tillverkningen och att bli av med denna mängd plast skapas 2,7 kilo koldioxid. Om man inte bränner plastavfallet, utan deponerar den på soptippen eller försöker förgäves kompostera den, släpper man i varje fall samma mängd koldioxid i atmosfären. Likt som med plastskräp i naturen tar denna process minst 400 år. EU försöker nu lösa plastproblemet med återvinning och med finansiell påtryckning medelst plastskatt. Det återstår att se om man lyckas? Klokt skulle det också vara att minska plasten och även ersätta den med mera gynnsamma material för hälsan, naturen och klimatet.
RAULI LEHTINEN (HI)
