Social hjälp svår att få när den verkligen behövs
Från att ha varit en kärnfrisk maratonlöpare med siktet inställt på en lång och fin pensionstid har jag sedan fyra år tillbaka varit sjuk. Sånt händer, men inte mig. Och om det händer vänder jag mig till det sociala för att få hjälp. Så är det inte. Socialkansliet i Mariehamn verkar ha en (självpåtagen?) uppgift att spara pengar åt staden.
Nåja, hur började det? Föll handlöst på gatan i Helsingfors under en arbetsresa. Insåg att det inte var normalt och vände mig till företagsläkaren. Sviter efter borrelia misstänktes och en remiss skrevs för vidare utredning. Vid Ålands Centralsjukhus togs detta på allvar. En gigantisk utredning sattes igång. Vid halvårsskiftet 2016 avfördes borrelia, mer eller mindre, istället dök en möjlig sjukdom på balanssinnet upp som tänkbar förklaring. Under tiden förvärrades sjukdomen, dock i långsam takt.
Jag har haft lyckan vara yrkesverksam under hela livet. Vanligtvis har jag haft höginkomstjobb och betalat skatt varje månad. Jag har tyckt att det är ok eftersom den som har otur kan vända sig till samhället som kan träda in och ge hjälp om något oförutsett inträffar.
Så fel jag har haft. Och alla ni som tänker så här har också fel. Risken är att ni får en mycket begränsad hjälp.
”Lag om service och stöd på grund av handikapp” är lagen som reglerar detta och kommunens ansvar. Där stipuleras ett stort antal saker som är kommunens skyldighet. I § 3 står bland annat:
”Kommunerna skall sörja för att tjänster och stöd för handikappade ordnas så att de till innehållet och omfattningen är sådana som behovet i kommunen påkallar. Vid anordnande av service och stöd enligt denna lag ska klientens individuella hjälpbehov beaktas.”
Jo pyttsan att ”klientens individuella hjälpbehov beaktas”.
Självklart kan staden lagstiftningen, men inte jag – jag har i mitt friska liv aldrig haft behov av att känna till den. Så det första jag måste göra är att sätta mig in i den, men jag är sjuk och har fullt upp med det.
Att vi sedan tolkar lagen helt olika gör det inte enklare. Mariehamns stad tolkar lagen för att kunna ge ett avslag. Jag däremot ser lagen som stadens skyldighet att hjälpa mig och följaktligen säga ja.
I § 9 stipuleras om ekonomiskt stöd
”En handikappad ersätts, enligt det behov som……”
De anställda vid socialkansliet och de som sitter i socialnämnden tycks inte vilja förstå avsikten med den lagstiftning som finns och inse kommunens ansvar. De verkar inte heller förstå välbefinnandets inverkan på sjukdomsförloppet.
Ett exempel där staden till slut gav mig rätt efter envis kamp: Jag behöver en skyddsställning ovanför löpbandet i mitt hem, där jag kan binda fast mig för att undvika fall när jag går eller springer. Staden ville inte betala skyddet, 570 €, men gjorde det till slut. Denna motvilja trots att läkarna understryker nyttan av träning förutsatt att den sker skyddat och utan risk för fallskador. Löpbandet har jag köpt och betalat, precis som alla säkerhetsselar och annan utrustning.
Men den största delen har staden avslagit. Exempelvis stöd för absolut nödvändiga ombyggnader av bostaden. Det har kostat mig över 30 000 € hittills att vara sjuk. Det första avslaget, som jag överklagat eftersom jag anser beslutet är taget på felaktiga grunder, har nu legat inne i snart ett år. Det överklagandet följs av flera. Dock är handläggningstiden lång.
Jag har bott i staden i hela mitt liv (nu 65 år). Jag har alltid betalat för mig. Men nu när jag drabbats av en svår sjukdom – ”cerebellär ataxi med sen debut” (ett samlingsnamn för ett antal sjukdomar, slutlig orsak för mig har ej fastställts) – verkar staden tycka att jag inte är värd att satsa på längre. Jag kan inte gå utan stöd, jag har svårt att prata och jag kan inte skriva för hand längre.
Det är inte synd om mig, det finns de som har det värre och det verkar som att socialkansliet är ogina mot alla. Men Mariehamn måste börja vakna nu istället för att låta denna upplevda oginhet breda ut sig bland politiker och tjänstemän. Designade gatlyktor har man råd med men inte sina egna invånare. Det som handlar om människor får inte kosta. Åldringsvård eller annat det spelar ingen roll. Bara det inte kostar.
Jag inser att mariehamnarna helst skall tala tyst om denna obalans, tig och lid blir budskapet. Bristen på beslutsmod hos de styrande är stort samtidigt som progressivt ledarskap verkar saknas.
JAN ERIK SUNDBERG
SJUK
