Skyddsjakten på örn på Lågskär
Det är verkligt glädjande att landskapsregeringen äntligen tagit mod till sig att handgripligen försöka rädda våra sjöfåglar. Men varför ta denna risk (som absolut inte är en risk vad gäller fågeldirektivet, men däremot nog anseendemässigt bland oupplysta) utan att säkerställa något slags framgång.
Högst fem skjutna örnar kommer knappast att ha avsedd effekt, där måste jag hålla med forskaren Torsten Stjernberg, som minsann dragit sitt strå till stacken för att rädda örnarna men tyvärr också för att oavsiktligt decimera snart sagt allt annat flygande.
På fastlandssidan lär örnarna redan, i brist på annat, inrikta sig också på vitfågel. Men när Stjernberg i samma andetag tillstår att han trots allt har en viss förståelse för skyddsjakten på örn, är det inget mindre än ett medgivande av en tidigare total missbedömning av situationens orsak och verkan. Man måste högakta detta medgivande – alla kan vi vägledas fel av våra känslor, känslor som vi alla delar.
Pensionerade jaktkonsulenten Jens Harberg som också deltog på ett förtjänstfullt sätt i räddandet av örnarna har alltid varit en hätsk motståndare till decimering av örnstammen, oberoende av vad örnarna ställer till med. Inför snart fullbordat faktum för ejderns del kommer han nu dragandes med argumentet att det är ”härsket valfläsk” att rädda ejdern, eftersom den inte längre är ett viktigt näringstillskott i skärgårdsdieten och inte heller längre får tjäna som vårnöje för elitskyttar som Harberg själv.
Snälla Jens bättre kan du. Det här antyder ju att du är ointresserad av fågeldirektivets målsättning att bevara balansen i naturen. Det kan jag inte tro att är sant.
När det fanns som mest ejder producerade Yttre Klåvskärsarkipelagen i Föglö 15 000–20 000 flygga ungar per år. I år blir det noll överlevande ungar, precis som i fjol.
Enligt uppgift är Lågskär Finlands viktigaste föryngringsområde för ejder. Där häckar en fjärdedel av alla Ålands ådor. Lågskär ligger avskilt, långt från allt och även från alla hundratals örnar på resten av Åland. Lågskär är ett enhetligt habitat som skulle kunna skyddas effektivt, alltså med säker framgång.
Ejderpopulationen står på undergångens brant, snart finns det inte några fertila ådor kvar. Vi har inte råd att mista några ejderungar alls ute vid Lågskär.
För tusan landskapsregeringen, se till att det hålls rent vad gäller predatorer, inklusive örnar, därute. En sådan strategi är dessutom lättare att försvara. Det blir tydligt vad målsättningen är och att detta verkligen handlar om nödvärn. Det handlar inte om att skapa en naturlig balans på Lågskär, utan om att rädda en art i Östersjöregionen undan undergång. Om det lyckas, kanske ni inte tvingas till tråkiga drastiska åtgärder i andra örnhabitat på Åland, även om det nog verkar oundvikligt.
De flesta av de örnar vi är vana vid att se, vill vi inte vara utan – örnar är en storslagen syn. Det är få personer som kommer att störas av att det inte finns några örnar på Lågskär i april–juli. Resten av året är örnarna givetvis välkomna. I april–juli får man i stället glädja sig åt annat, för det kommer det i sånt fall att finnas.
FOLKE HUSELL
