Skrinlägg planerna på skyddsjakt – men sluta mata örnarna!
Jens Harberg framhåller insiktsfullt i Tidningen Åland och Nya Åland (8.8.2019) att ”Skyddsjakt på havsörn skadar Ålands renommé”, och förslaget ”är dumt och ogenomtänkt”.
Han får stöd av före detta naturvårdsintendenten Håkan Kulves (Tidningen Åland 9.8), som håller med om att förslaget om skyddsjakt är synnerligen inkonsekvent och ogenomtänkt och skadligt för Ålands rykte både nationellt och internationellt.
Harberg lyfter fram vinterutfodringens stora betydelse för att rädda havsörnen, och noterar att det tog trettio år att rehabilitera stammen, samt att det kan ta många år innan stammen stabiliserats på en lämplig nivå.
Utfodring av havsörn vintertid med giftfri föda var inom WWF:s havsörnsprojekt en central och omfattande skyddsåtgärd ända sedan skyddsforskningsprojektet startade vintern 1972/1973. Men allt har sin tid. Inom ramen för det så kallade vinterörnprojektet, som pågick hela 1990-talet i Finland och Sverige, gjordes från gömslen intill vinterutfodringsplatserna (1 på Åland) inemot 8 000 nummeravläsningar av i Finland inklusive på Åland ringmärkta havsörnar.
Resultaten av en noggrann analys av överlevnaden hos havsörnar, visade att överlevnaden från vinter till vinter för de olika åldersklasserna fram till könsmogen ålder befanns vara synnerligen hög, även hos ungfåglar som normalt har svårt att klara sig över sin första levnadsvinter. Därav fattade WWF:s havsörnsarbetsgrupp beslutet att upphöra med vintermatningen i och med vintern 1999/2000.
Utfodringens målsättning hade ju varit att minska på vinterdödligheten, speciellt bland de få unga örnar som överhuvudtaget såg dagens ljus under DDT-epokens mörka tid. Att fortsätta utfodra bedömdes som skyddsmässigt kontraproduktivt.
Men utfodring av havsörnar fortgår – dock ej i WWF:s regi! Vintern 2016/2017 fanns i Egentliga Finland 60 åtlar med slaktavfall från produktionsdjursanläggningar; 58 upprätthölls av jägare, två av naturfotografer. I riket fanns samma vinter totalt 508 åtlar i 39 kommuner med material från produktionsdjursanläggningar.
Maten bestod främst av svin, höns och kalkon (nötkreatur får ej föras ut i terrängen). Åtlar med slaktrester från vilt, närmast älg, vitsvanshjort och rådjur, trafikdödat vilt, eller i form av dödade mårdhundar och minkar eller rävkroppar, ingår inte i dessa siffror, men är talrika, speciellt som det nu pågår en effektiverad insats att decimera smårovdjursstammarna både i riket och på Åland. Också här pågår en effektiverad jakt på smårovdjur, och jakten på hjortdjur är legio med rikligt slaktavfall, liksom också mängden trafikdödade rådjur. Även på Åland vidmakthåller naturfotografer åtlar för fotografering.
I samband med vinterfiske kvarlämnas också för människan mindre värdefull fisk i naturen, något som även det bidragit till förbättrad överlevnad för havsörn, och som det nu vore skäl att avstå ifrån. Ilandflutna skjutna men ej tillvaratagna sälar utgör även en onödig tilläggsresurs för örn.
Slutsats och rekommendation: utfodringen av örn, speciellt vintertid, borde fås att upphöra för att minska på den onaturligt låga dödlighet som konstaterats bland de yngre åldersklasserna (1–5-åringar) under vinterhalvåret. Ett sådant framsynt beslut och handlande ligger i åländska händer och stöter inte på patrull på EU-nivå. Den vägen kan tillväxttakten antas minska och stammen, som Harberg skriver, ”stabiliseras på en lämplig nivå”.
Tanken på en aktiv decimering av den lokala örnstammen genom jakt förefaller oss meningslös, också genom att det bevisligen, särskilt vintertid lockas och pågår invandring av unga havsörnar både från öster och väster på grund av god näringstillgång.
TORSTEN STJERNBERG
JOHAN FRANZÉN
