Skärgårdstrafik kan inte betalas med inflation
Några representanter från frisinnad samverkan (FS) föreslår i en insändare i tisdagens tidningar en utveckling av skärgårdens trafiksystem genom ”att investera i vägar, vägbankar och broar och skapa korta färjpass och knyta ihop hela östra skärgården, från Lappo till Kökar”.
Ålands lagting har tidigare gått in för kortrutt som princip i skärgårdstrafiken och en tunnel mellan fasta Åland och Föglö som en utgångspunkt för trafiken mot öster. Alternativa tunnelsträckningar har förts fram, bland annat norra och södra Föglö (Bråttö).
I insändaren nämns inte ordet tunnel. En tunnel är ett stort ingrepp i naturen, men frågan är om inte muddringar, grävningar och kontinuerlig påverkan på strömförhållanden och vattenflöde kan vara minst lika stora ingrepp i miljön.
Utöver de tekniskt och geologiskt möjliga alternativen, med ingrepp i berggrunden eller i den yttre miljön, är de ekonomiska konsekvenserna avgörande.
I en insändare i augusti i fjol skrev jag om principen om ”budgetslitage” för att bedöma olika alternativ med följande exempel.
En familj tycker det är bekvämt att bo på hotell för 150 euro per dygn, medan ett nytt hus i kvartsmiljonklassen är ”vansinnigt dyrt”.
Omräknat till nuvärdet (dagens värde av alla utgifter) för en 30-årsperiod med 6 % ränta är utgiftsvärdet för hotell 750.000 euro och 320.000 (investering och drift) för ett hus som man äger och har kvar efter 30 år.
Precis som för färja och tunnel är det fråga om att jämföra ”budgetslitage” (driftskostnader) inklusive investering (kapitalkostnader).
FS-insändaren tillämpar en liknande metafor där ”det är bättre att köpa sin bostad än att bo på hyra”. Det är inte alls givet, utan en fråga om finansieringsvillkor.
Jämförelsen mellan hotell (stora driftskostnader) och eget boende (höga kapitalkostnader, oberoende av hyra eller annuiteter på lån) visar på den principiella verksamhetsskillnaden mellan färjtrafik och fasta anläggningar.
När det gäller finansieringen av det framtida kortruttssystemet räknar FS-representanterna med finansieringshjälp av en fortlöpande inflation. Det är ett tveksamt grepp eftersom alla reella värden förändras med inflationen.
Enligt ekonomisk teori finns det ”ingen fri lunch” och inte heller någon inflation som ”äter upp” kostnaderna.
Möjligen kunde man räkna hem en viss vinst med stora lån och hög inflation. Det är dock skillnaden mellan dagens ”budgetslitage” och det framtida ökade budgetutrymmet som är avgörande. Skärgårdstrafiken kan inte betalas med inflation utan med ett mera kostnadseffektivt system.
Tunnel och fasta väg- och broförbindelse kan behandlas på liknande sätt i en ekonomisk kalkyl.
I trafiken mellan fasta Åland och Föglö kan budgetslitaget minska med 2 miljoner per år om en tunnel kan ersätta färjtrafiken. Det ger också förutsättningar för en samhällsekonomiskt positiv utveckling av resten av trafiken österut.
Om vägar, broar och bankar har samma potential återstår att visa i den utredning om trafiken med kortrutt som utgångspunkt som Ålands lagting beslutat om.
Om skärgårdskommunikationerna kan drivas på ett billigare och samhällsekonomiskt effektivare sätt skapar det utrymme för till exempel hälso- och sjukvård, social trygghet och utbildning för alla på Åland.
Olof Erland
