Skärgården måste ha hälsovårdsberedskap
Den 26.8 gick ett möte mellan ÅHS styrelse, ledande tjänstemän samt några representanter från skärgårdskommunerna av stapeln. Mötet kallades per telefon med mindre än två dygns varsel och kommunerna fick inte möjlighet att förbereda sig inför mötet och fick inte heller välja vem de skickade att representera kommunerna.
På detta möte framgick att ÅHS planerar att som inbesparing dra in hälsovårdsberedskapen i skärgården. Grovt räknat skulle denna inbesparing stå för 10% av ÅHS behov att spara 2017 på en befolkning som bara utgör 3,5% av Ålands befolkning och redan har en sämre hälsovårdstillgång än övriga befolkningen.
Den som bor på fasta Åland kan alla årets dagar söka vård på hälsocentralen i Mariehamn där det finns tillgång till läkare. Utöver det kan den som har akuta besvär åka till akuten dygnet runt året runt och om man inte själv kan ta sig dit finns det ambulanser som kan köra i alla väder.
I skärgården har vi tillgång till hälsovårdare alla veckans dagar. När vi behöver grundläggande vård på kvällstid och helger kan vi ringa hälsovårdens beredskaps- nummer och få tillgång till grundläggande brådskande vård. Det kan till exempel vara omhändertagande av en brännskada eller andra brådskande men icke livshotande situationer. Detta är alltså redan på lägre nivå än fasta Ålands hälsocentral där läkare finns tillgängligt.
Om vi råkar ut för en olycka eller blir akut sjuka ringer vi 112 och alarmcentralen skickar vid behov helikopter. Här finns dock ett stort problem, det händer nämligen alltför ofta att helikoptern inte kan komma. Det kan bland annat bero på dåligt väder som dimma eller blåst eller att den redan är på annat uppdrag. Om ingen helikopter kan komma är transport med sjöbevakningen följande alternativ. När så blir fallet måste den sjuke ta sig till båten vilket ibland är via väg men ibland genom terräng. Sjöbevakningen kommer också ofta utan sjukvårdspersonal ombord.
Vad händer då om hälsovårdarberedskapen läggs ner i skärgården? Ja för det första så kommer skärgårdsbor inte längre att ha tillgång till ens basal jourverksamhet.
När befolkningen på fasta Åland på en lördag kan åka till hälsocentralen så kan befolkningen i skärgården inte ens på kvällstid en vardag få hjälp med en skada. Det betyder alltså att vårdinsatsen försenas med minst de tre till fyra timmar som det tar att åka till stan (om man har tur och nästa färja går ganska direkt) och dels att detta tar en hel dag i anspråk för skärgårdsbon. Åker man inte med morgonfärjan måste man dessutom övernatta i stan eftersom man då svåreligen hinner tillbaka med kvällsfärjan. När någon blir borta en hel dag får det konsekvenser: frånvaro från arbete, problem med barnomsorg etc. Det ter sig alltså inte önskvärt att lägga tio timmar för att göra det som skulle gå att göra på plats i skärgården.
För det andra så försvinner möjligheten att innan helikoptern når fram skicka en sjukvårdsutbildad person till platsen. När helikopter tillkallas kan hälsovårdaren vara först på plats och göra vad som kan göras fram till att helikoptern anländer. Detta kan rädda liv vid exempelvis blödningar eller allergisk chock. Om sjöbevakningen tillkallas kan hälsovårdaren dessutom hjälpa till med transport till båten, och det händer att hälsovårdaren följer med sjöbevakningsbåten eftersom de ofta ej har sjukvårdspersonal ombord.
Vad vi förstår har ÅHS styrelseordförande Holmberg-Jansson sagt att beredskapen är en ”falsk trygghet”. Hon har förvisso rätt i att det inte är samma trygghet som att bo på fasta Åland, men att därför ge skärgårdsborna ännu mindre trygghet ter sig som en konstig lösning på problemet. Bättre vore i så fall att ge skärgårdsborna mer trygghet, till exempel genom dygnetruntberedskap och att tillhandahålla sjukvårdspersonal åt sjöbevakningen. Holmberg-Jansson lär också ha anfört att man kanske kan förlita sig på frivilliga förstahjälpgrupper i skärgården. Naturligtvis är det bra med frivilliga som hjälper sina medmänniskor, men det kan knappast vara så att ÅHS lägger över offentliga uppgifter på frivilliga. Sådana här grupper förlitar sig också på att ha uppbackning av en sjukvårdsutbildad person. Det är heller inte en lösning att ha den typ av frivillig jour som hälsovårdarna idag erbjuds att gå med på. I nuläget kan hälsovårdarna enligt avtalet frivilligt gå med på att bli uppringda utanför jourtid. De får då en extra ersättning om de rycker ut men är inte tvingade att vara tillgängliga eftersom de inte har någon beredskapsersättning. Att ha hälsovårdare som kanske frivilligt går med på att ibland bli uppringda om de råkar vara tillgängliga är knappast någon större trygghet. Det vore som att säga att akutläkarna i stan fick välja själva varje kväll om de skulle finnas tillgängliga eller inte för akutmottagningen.
Beredskap ska man kunna lita på, inte behöva hoppas på.
Ett annat stort problem med att dra in beredskapen är hur skärgårdens åldringsvård ska kunna fortsätta i nuvarande form. Det finns vårdinsatser som närvårdare inte får göra, ens på delegering i enlighet med avtalet om sammanhållen hemsjukvård. En av dessa är att ge morfin vilket skulle leda till att när skärgårdens åldringar börjar närma sig slutet av sitt liv kan de inte få smärtlindring utan att flyttas till fasta Åland. Då skall man alltså regelbundet transportera döende från skärgården in till fasta Åland för att där spendera sina sista dygn långt från släkt, vänner och den personal de är vana och trygga med bara för att kunna få tillgång till smärtlindring. Det är inte värdigt och dessutom oerhört kostsamt för samhället.
Vi hoppas att Ålands folkvalda politiker tar sitt ansvar och ser till att hälsovårdsberedskap fortsatt säkras även i skärgården.
Christian Dreyer, Kumlinge kommun
John Wrede, Brändö kommun
Kurt Forsman, Kökar kommun
