DELA

Skärgården en ounyttjad resurs

”Nya jobb viktigare än färjfästen för skärgården ”.
Så lyder rubriken i Niklas Lampis ledare i Ålandstidningen 13.01.2014. Skärgårdstrafiken har varit och är fortfarande ett högaktuellt debattämne. Första raden i ledaren lyder: ”Skärgårdens största utmaning är näringspolitisk, inte trafikpolitisk.”
Niklas Lampi har helt rätt – så länge det inte finns arbetsplatser i skärgården är det inte heller möjligt för folk att få sin utkomst i skärgården, och kan således inte bo i skärgården. Det som däremot är frågan: hur utveckla näringslivet i skärgårdsregionen när man inte vet hurdan infrastruktur regionen har ens i sommar det här året?

Faktum är att dagens trafiksystem är uppbyggt av gamla traditioner och seder som går ut på att skärgårdsbor skall kunna åka in till centralorten för att uträtta ärenden och sedan åka hem. Det finns mycket lite i dagens trafik som möjlig gör och tillåter skärgården att ha ett eget näringsliv. De få näringar som kunde bedrivas med dagens trafiksystem är inte attraktiva och där vill jag nog mena att ovissheten om trafikens varande eller icke varande bidrar starkt negativt.

Varje skärgårdssamhälle kan inte ha enskilda företagare inom de ”vanliga” branscherna. Sottunga kommun med 100 invånare kan inte ha en egen frisörsalong, bilmekaniker, klädbutik, kulturhus eller friskvårdscenter och eftersom man heller inte kan arbetspendla/dagspendla till någon annan ö eller till fasta Åland kan man hastigt inse att det sist och slutligen är väldigt få människor som kan bosätta sig i skärgården.

Låt oss ”prov-tänka”. Tänk om trafiken var uppbyggd så att man varje dag från alla öar kunde ta sig till centralort på morgonen och hem på kvällen. Tänk om trafiken var uppbyggd med en flexibilitet att det var möjligt att resa från en skärgårdsö till en annan inom rimliga tider. Vad skulle ko nsekvenserna bli av det?

Kanske morgondagens skärgårdsbo är en företagare som åker till centralort två dagar per vecka för kundkontakt och sedan arbetar på distans tre dagar i veckan hemifrån sin ö? Kanske morgondagens skärgårdsfrisör kan serva kunder från Kökar, Kumlinge och Brändö i Sottunga? Kanske en familj kan bo på Kumlinge, därifrån den ena arbetspendlar till Brändö och den andra till Sottunga? Helt plötsligt kanske inte varje skärgårdsö behöver ha ett eget näringsliv, utan skärgården som region kunde ha ett eget näringsliv istället. Ju fler människor som behöver service och tjänster, desto fler potentiella arbetsplatser finns vilket skapar en positiv spiral.

Ja, jag tror att detta är möjligt, MEN jag vet att det är omöjligt så länge trafiken inte anpassas efter dagens behov. Lösningen börjar bli uttjatad, men kan nog inte understrykas tillräckligt många gånger. KORTRUTT.

Avslutningsvis vill jag säga att jag håller med Niklas Lampi i det att näringspolitiken är minst lika viktig som trafikpolitiken. Samtidigt är jag rätt övertygad om att det i dagsläget är i det närmaste onödigt att diskutera näringspolitik om man inte vet vilken infrastruktur vi skall ha i framtiden, och sedan vill jag nog mena att resultatet av den infrastrukturpolitik som förs påverkar möjligheterna för näringsliv i skärgården.

Om man går in för en trafikpolitik med fokus på näringslivet i skärgården är jag helt övertygad om att trenden kan vändas. Jag är helt övertygad om att skärgården åter kan blomstra men då krävs det en attitydförändring i vårt samhälle. Skärgården skall ses som en outnyttjad resurs och ingenting annat.
Kent Eriksson, lib