Ska Pommern bevaras?
Den 2 februari hade Ålandstidningen en intressant artikel av Hans Palme om när Pommern sprang läck första gången och höll på att sjunka i mars 1968. En fiskebåt hade passerat och ett isblock tryckte hål i en plåt. Efter provisoriska reparationer och länspumpning fick man fartyget räddat. Det tog lång tid att få tag på ett varv där reparationer kunde utföras och först på hösten 1969 kom hon till Wärtsilä i Åbo. 58 plåtar på totalt nära 26 ton byttes. Reparationerna gjordes delvis med nitning, delvis med svetsning enligt uppgifter i Pommerns arkiv.
Den här historien var kanske inte så välkänd bland allmänheten på Åland innan artikeln, men ännu mindre känt är att Pommern sprungit läck inte mindre än tre gånger till sedan dess. 1989, två år efter en dockning i Stockholm gick hon läck i förpiken i samband med sandblästring. Vatten läckte in och läckan tätades med cement. 1996 var det dags igen, vid rostknackning gick plötsligt rosthammaren genom plåten och vatten började spruta in. Provisorisk tätning gjordes med träplugg och senare samma år kom hon på varv i Stockholm igen.
Senaste läckan uppstod 2010, bara året efter den stora reparationen på Algots varv. Det var en svetsreparerad plåt, som började läcka! Detta visar på hur skört det gamla skrovet är, trots att plåttjocklekarna är ganska bra. På en bordläggningsritning har man märkt ut konditionen på nitskarvarna och under vattenlinjen är bedömningen genomgående ”måttlig till dålig”. Nitskarvarna kan faktiskt öppna sig som en trasig dragkedja. Utöver de här nämnda läckagen så har man vid flera tillfällen upptäckt hål i skrovet över vattenlinjen.
Det är inte längre säkert att låta Pommern flyta fritt som hon gjort hittills med ett varvsbesök vart tionde år. Under bogsering till varv kan det räcka med att stöta på en drivande stock för att sänka henne. En sådan smäll kan bli värre än pressen från ett isflak. Svetsreparationer kan resultera i att fler nitförband brister liksom påfrestningarna vid in- och utdockning. En egen docka är en förutsättning för att rädda Pommern för eftervärlden och man kan inte vänta till nästa stora läckage.
Ligger hon och flyter fritt och går läck så kantrar hon. Ligger hon i sin docka sjunker hon ett par decimeter och ställer sig på förberedda bottenstöd. Reparationer kan påbörjas direkt oberoende av vilken metod som väljs. Botten kan inspekteras så ofta man vill. Intressant att notera är att det redan 1969 föreslogs att Pommern skulle läggas i torrdocka, bland annat för att spara pengar!
Socialdemokraternas utspel i stadsfullmäktige var ansvarslöst. Man har varit med under hela processen med utredningar och beslut. Att plötsligt ändra sig av populistiska skäl för att en grupp dilettanter, amatörer som utsett sig själva till experter, lyckats skapa en opinion mot dockan och därmed Pommerns långsiktiga bevarande, är häpnadsväckande.
Nya Ålands opinionsmätning som publicerades den 3 februari väcker flera frågor. Visste de intervjuade att Pommern kommer att flyta fritt i dockan? Vilka kunskaper har de om fartygets skick? Visste de att Pommern flera gånger varit läck? Bevarandet av Pommern är i första hand en teknisk fråga, i andra hand en museal fråga. En mer relevant frågeställning i Nyans undersökning hade varit: Skall vi bevara Pommern? Tekniska lösningar kan inte styras av en opinionsundersökning, de museala lösningarna kan vi lugnt överlåta åt Finlands och ett av världens bästa museer.
Jan Grönstrand
