Debatten om producentansvaret på Åland har tagit en ny vändning. I lagtinget har näringsminister Jesper Josefsson öppnat för en omfördelning av kostnaderna – där hushållen återigen skulle bära en större del.
Det väcker en grundläggande fråga: är det verkligen förenligt med tanken bakom producentansvaret?
Producentansvaret bygger på en tydlig princip i EU:s lagstiftning – den som sätter en produkt på marknaden ska också ta ansvar för kostnaden när produkten blir avfall. Syftet är inte bara att finansiera avfallshantering, utan också att skapa incitament att minska mängden avfall och förpackningar.
Att nu öppna för att flytta tillbaka kostnader till hushållen riskerar att urholka just den princip som hela systemet vilar på.
Dessutom finns en aspekt som alltför länge har förbigåtts i tysthet: hushållen betalar redan för producentansvaret – varje gång de handlar. Kostnaden finns inbakad i produktpriset och följer konsumtionen.
Den som konsumerar mer betalar mer. Det är inte bara logiskt – det är rättvist.
Om hushållen utöver detta också ska betala via avgifter eller schablonmodeller uppstår en uppenbar risk för dubbelbetalning. Samtidigt bryts kopplingen mellan konsumtion och kostnad – och därmed försvagas en av de viktigaste drivkrafterna för att minska avfall.
Samtidigt har hushållen på Åland under lång tid redan burit betydande kostnader via avfallssystemet. Det gör frågan oundviklig: hur mycket har egentligen redan betalats, och hur har dessa medel hanterats av Mise?
När fokus nu ligger på företagens kostnader finns en uppenbar risk att just den frågan hamnar i skymundan.
Om producentansvaret ska diskuteras på allvar måste hela bilden fram. Det handlar inte bara om vad systemet kostar i dag – utan också om hur kostnaderna faktiskt har fördelats över tid. Att flytta kostnader tillbaka till hushållen löser inte problemen. Det riskerar i stället att dölja dem.
Om hushållen i praktiken redan har finansierat delar av producentansvaret genom avgifter i avfallssystemet är frågan därför oundviklig: har Mise tagit ut avgifter som inte hör hemma där – och om så är fallet, när får hushållen sina pengar tillbaka?
Det är en fråga som nu inte längre går att ducka för – och som förtjänar minst lika stort politiskt engagemang som dagens diskussion om företagens kostnader.
ROLF GRANLUND (ÅF)
