Sjökvarteret – ett unikt och fantastiskt projekt
Utbyggnaden av och verksamheten i Sjökvarteret handlar om bevarandet av ett för Åland centralt kulturarv. Detta måste man ha klart för sig om man överhuvudtaget skall förstå någonting av varför Sjökvarteret ser ut som det gör. Jämförbara institutioner är t.ex. Ålands Sjöfartsmuseum och Jan-Karlsgården.
Ingen annan stans på Åland bevaras på detta sätt kunskap om traditionellt båt- och skeppsbyggeri eller riggning och segling av gamla skutor. Sjökvarteret är således ett musealt område – men ett levande sådant vilket på många sätt gör det unikt – här jobbar ca 15 hantverkare, de flesta som egenföretagare.
Så gott som alla besökare som guidas i kvarteret förundras över hur vi lyckats åstadkomma ett så fantastiskt projekt där man verkligen ser att verksamhet pågår. En förutsättning för att ett sådant projekt skall få samhällsstöd är att vi är överens om att bevarandet av detta kulturarv är viktigt för Åland.
Ekonomin: Stadens driftsbidrag (40.000 euro 2012) går alltså till att administrera detta 18.000 m2 stora område – inbegripet kajer, byggnader, vägar och all kommunalteknik. Största delen av bidraget går dock till att avlöna verksamhetsledarna vilkas totala lönekostnader uppgår till ca 40.000 euro.
Stiftelsen Sjökvarterets totala kostnader per år är ca 100.000 euro. Av dessa finansieras 40.000 med stiftelsens egna inkomster och 20.000 erhålls från andra bidragsgivare och sponsorer.
Sjökvarterets båtbyggare får överhuvudtaget inga bidrag eller andra vederlag från stiftelsen. De arbetar som egenföretagare och betalar kostnader för el och vatten enligt stadens taxor. Detsamma gäller de skutor som har Sjökvarteret som hemhamn. Däremot har skutor som anses viktiga för kvarteret som besöksmål eller annars bidrar till verksamheten nedsatt hamnavgift.
Att stå på egna ben: Sjökvarteret kom till för att verksamheten som startats med byggen av skutorna Albanus och Linden skulle kunna fortsätta. Stiftelsen grundades 1994 av Mariehamns stad ensam efter att Landskapsregeringen dragit sig ur. Efter det har ca 1,4 miljoner euro av offentliga medel investerats. (59 procent av Mariehamns stad, 41 procent av landskapet). Till stor del har dessa gått till kajer och kommunalteknik. Man kan uppskatt de privata investeringarna i kvarteret till ca 3,5 milj. om man inkluderar skutbyggena.
Från stadsstyrelsen har kommit tydliga signaler om att bidraget till Sjökvarteret kommer att minska de kommande åren vilket är helt begripligt. Detta har stiftelsen Sjökvarterets styrelse tagit till sig och verksamhetsledarna har fått i uppgift att utreda hur graden av självfinansiering kan ökas.
Möjligen står vi inför en nedskärning på personalsidan. Man bör dock inse att någon måste se till att inkomster och övriga bidrag och sponsringar flyter in. Kostnader för försäkringar, bokföring, och dylikt uppgick till 8.000 och underhåll till 9.000 euro 2011.
Intäkter: Vad gäller intäktssidan borde det gå att få mer intäkter från besökare i form av entréavgifter och försäljning. Museet, båtbyggandet, segelskutor och traditionella träbåtar är härvid att ses som attraktioner. I sommar öppnar för övrigt ett nytt marint motormuseum som annex till Skepps- och båtbyggerimuseet samtidigt som vi förväntar oss mera rörelse i kvarteret då Pub Niska öppnar.
Att höja hamnavgifter och hyror för människor som verkar i Sjökvarteret av intresse av att bevara det kulturarv som deras verksamhet utgör är ur den synvinkeln kontraproduktivt. Sjökvarteret tillkom bland annat. för att ge förutsättningar för kulturarvsbevarande verksamhet med dålig lönsamhet.
Exempel på projekt som bidragit till att öka intäkterna var restaureringen av museifartyget Sigyn (1998-2000) som förutom hyresintäkter lockade många betalande besökare. Kostnaden för restaureringen uppgick till ca 110.000 euro vilket till stor del kan ses som en ren exportinkomst för Ålands del. Anledningen till att Sigyn kom till Sjökvarteret var att här fanns erforderlig kompetens.
Även av övriga båtar (ca 30 st.) som byggts i kvarteret har många gått på export till Finland. Flera båtar byggs på anbud där byggarna som egenföretagare tävlar med andra byggare i Finland och Estland. Med andra ord kommersiell verksamhet även om det inte gäller guld och glitter.
Guldvivas placering: Guldviva/Maria Karlström ansökte i mars 2011 hos staden om att få arrendera området söder om Sjökvarteret för sin nya verkstad. Hon fick muntligen besked om att detta skulle vara svårt att få igenom inom rimlig tid, bland annat krävdes stadsplaneändring och ansökte därför om att få köpa Sjökvarterets museum vilket avslogs av Stiftelsens styrelse 2011-08-29. Motiveringen var att museet är en viktig del av Sjökvarteret och bör vara på sin nuvarande plats.
Stadsstyrelsen behandlade Guldvivas ansökan om att få arrendera området söder om Sjökvarteret 2011-09-22. Hennes ansökan avslogs och i stället uppmanades Stiftelsen Sjökvarterets styrelse att i brådskande ordning anvisa en kommersiellt gångbar placering inom Sjökvarteret. Stiftelsens styrelse vidhöll enhälligt sitt tidigare beslut vid möte 2011-10-10.
I beslut från 2012-03-01 uppmanar stadsstyrelsen Stiftelsen att erbjuda Guldviva platsen där Sjökvarterets museum står. I beredningen av ärendet hänvisas till stadsstyrelsens egna direktiv till Stiftelsens styrelse (vilka enl. stiftelselagen inte behöver följas).
Stiftelsens styrelse behandlar ärendet en tredje gång 2012-03-21 då man beslutar att åter erbjuda platsen där nuvarande Guldviva står.
Guldviva har således tre gånger fått besked från Stiftelsens styrelse: Sjökvarterets museum är inte till salu. Att sälja båt- och skeppsbyggeimuseet för att där etablera icke-marint anknuten verksamhet torde strida mot stiftelsens stadgar och att flytta museet (som av flera skäl bör ligga på sin nuvarande plats) till någon av hallarna är dyrt om ens genomförbart.
Guldviva står för en fin verksamhet som har en plats inom Sjökvarteret men utgör ingen central del.
Stadsstyrelsen kopplar ihop Stiftelsens ekonomi med Guldvivas verkstad. Stiftelsens direkta inkomster från Guldviva är försumbara och Sjökvarteret sänks garanterat inte även om Guldviva flyttar (vilket vi hoppas att inte sker). Mot vår förhoppning har Guldvivas och SALTS etablering inte heller inneburit någon märkbar ökning av antalet betalande besökare utan deras betydelse ligger i att ge ett mångsidigare Sjökvarter.
Slutligen: Varför är det så omöjligt för staden att upplåta området söder om Sjökvarteret för hantverk och butiker av typ Guldviva?
Framtiden: Stiftelsens styrelse arbetar oavbrutet med att utveckla Sjökvarteret som turistattraktion och är definitivt inte nöjda med Sjökvarteret ”som det är”. Till sommaren 2012 kan vi ha en ny krögare (Pub Niska) och ett nytt marint motormuseum som annex till det nuvarande båt-och skeppsbyggerimuseet. Ett publikt båtbygge pågår under sommaren.
Ekonomin bör fås i balans och detta måste ske genom diskussioner med stadsstyrelsen och enligt min mening borde man även få med landskapet. Utvecklingen av samarbetet Pommern-Sjöfartsmuseet kunde vara värd att följa.
P.s: Sjödagarnas dåliga ekonomi kräver en egen förklaring men den är definitivt inte orsakad av Stiftelsen Sjökvarterets dåliga ekonomi eller i förlängningen, av någon ”klick”.
Bertil Karlsson,
verksamhetsledare Sjökvarteret
