Seniorpunkten behövs
Samhället har äntligen blivit öppnare igen och glädjen har börjat smyga in här och där. Hela femtio personer får nu samlas på ett ställe. Tänk, barnkalas, små fester, dop och mindre bröllop är nu möjliga! Också vi äldre pensionärer gläder oss. Hurra, då får Mariehamns stads omtyckta Seniorpunkt äntligen slå upp sina dörrar igen!
– Får vi inte?
– Varför får inte vi när andra åldersgrupper får? Vi har ju samma medborgerliga rättigheter.
– Aj, vi är ömtåligare och måste skyddas från smitta.
– Låt se nu. Vi får alltså träffa våra anhöriga men ska fortfarande undvika folksamlingar, särskilt inne.
Den aktuella situationen går an för de tvåsamma och dem med yngre anhöriga på Åland, men många faller utanför.
Växelverkan med andra människor, att känna sig sedd och accepterad, rentav omtyckt, är livsviktig för oss människor. Om man därtill har lyckan att känna att man behövs, att man har en uppgift, då är allt väl.
Om allt sådant tas ifrån en, vad återstår då? Ett tomt liv med ingen att utbyta tankar med, glädjelöst och meningslöst. Då blir det lätt, milt sagt, slarv med både mat och motion och varför skulle man ens idas stiga upp på morgonen! När depressionen väl fått en i sitt järngrepp orkar man sällan göra något åt saken. Risken att fatta oåterkalleliga beslut ökar.
Mariehamns stads beslut att år 2019 på försök starta Seniorpunkten för sina pensionärer var mycket framsynt tänkt.
Den har under sin korta tid hunnit bli en oas för många, en plats för samtal, sång och glädje. Med gemenskapens hjälp skingras känslan av ensamhet och livet ler stundvis igen. Särskilt de ensamboende har stor glädje av samlingsplatsen.
Flera av oss hoppas nu att staden inte ska rycka tillbaka den hand den så inbjudande sträckte fram ifjol i och med Seniorpunkten, trots de nya ekonomiska utmaningar som dykt upp. Vi äldre finns ju kvar också efter viruset, noggrant förvarade i karantän och därför knappt alls decimerade. Seniorpunkten behövs.
MAJ-BRITT JANSSON
