Sätt slutdatum för fossila bränslen
Det finns många skäl att glädjas åt klimatarbetet. Världens största utsläppsland Kina meddelade häromveckan sitt nya mål att bli klimatneutralt senast 2060. Det internationella oljebolaget BP klargjorde tidigare i år att de senast 2050 ska vara klimatneutrala. Joe Biden, USA:s nästa president om opinionsundersökningarna slår in, har lovat att satsa 2 biljoner dollar i grön återhämtning.
Men trots att världens och storföretagens åtaganden ökar och nedgången i utsläpp av växthusgaser under coronakrisen är märkbar, finns det inget som tyder på att utsläppen kommer att minska i den takt som Parisavtalets 1,5-gradersmål förutsätter. Accelerationen av klimatkrisens konsekvenser går till och med snabbare än vad forskare har simulerat. Den sibiriska tundran, glaciärerna vid Amundsenhavet och Amazonas kan ha nått sina “tipping points”.
Forskningen är tydlig: Ska vi nå Parisavtalets 1,5-gradersmål måste vi nå netto-nollutsläpp senast år 2050. Det innebär att planeten lagrar lika mycket växthusgaser som släpps ut i atmosfären både genom planetens egna kretslopp och mänsklig aktivitet. För att vi ska nå dit måste vi halvera utsläppen varje decennium från 2020, enligt den vetenskapligt baserade rapporten Exponential Road Map.
Vi måste förstå att denna exponentiella minskning genom halverade utsläpp varje årtionde inte kommer att kunna skötas av den fria marknaden kombinerat med några små statliga styrmedel. Att hänvisa till oljeprisets mekanism är bedrägligt. Låga oljepriser frestar oss att skjuta upp investeringar i bland annat elektrifiering, förnybar elproduktion och nya drivmedel. Höga oljepriser ökar tendensen att ta ut det sista fossila bränslet ur jordskorpan; I marknadens logik ligger ju att utnyttja orealiserat kapital.
Det står klart att mer offentlig styrning krävs för att vi ens ska ha en chans att lyckas. Positivt är därför att flera stora aktörer nu har kommit på banan. Som ett led i Den gröna given (Green New Deal) har EU stakat ut vägen till klimatneutralitet senast 2050. Delmålet som nyligen antogs av EU-parlamentet är att minska utsläppen med 60 % senast 2030 jämfört med 1990 års nivå.
Den nya nordiska visionen som antogs 2019 tar ett steg i samma riktning. I visionen nämns att Norden ska bli koldioxidneutralt, vilket står i kontrast till ländernas nuvarande lapptäcke av klimatmål. I ett nyligen lagt medlemsförslag till Nordiska rådet som väckts av alla åländska delegater föreslås att visionen ska åtföljas av ett slutdatum för användning av fossila bränslen.
Klimatarbetet behöver nämligen ta steget vidare från formulering av referensår och otillräckliga reduktionsmål. Vi har kommit till ett läge där avsikten måste vara extremt precis och inte går att tolka. Att sätta ett slutdatum för användning av fossila bränslen ger den precision som behövs. För att nå detta slutdatum krävs sedan sektorsvisa utfasningsmål som ger tydlighet, långsiktighet och klart definierade investeringshorisonter.
Att sätta slutdatum är egentligen inget nytt sätt att arbeta. Det har redan fungerat i bekämpandet av ozonförtunningen, stoppandet av pappersindustrins kvicksilverutsläpp, minskandet av svavelutsläpp inom sjöfarten och utfasningen av engångsartiklar av plast inom EU.
Coronakrisen har visat oss att vi faktiskt har en förmåga att lyssna på forskarna och designa politiken därefter med bred folklig förankring. Låt detta vara samma utgångsläge för hur vi hanterar klimatkrisen. I så fall finns det mycket goda orsaker till klimatoptimism.
SIMON HOLMSTRÖM (HI)
FÖRSTA UNDERTECKNARE AV MEDLEMSFÖRSLAGET TILL NORDISKA RÅDET
