Samtal ger hopp
Genom att uttrycka sig med bild och ord ger man uttryck för sin bild och sin förståelse av världen.
Min grundsyn som bildlärare utgår från synsättet att alla har rätt att- bör! -uttrycka sig i någon form och att det är mitt jobb att hjälpa eleven att göra det. Det är viktigt för alla att göra bilder, att dansa, spela musik, göra film, eller skriva – och det behöver inte vara ”bra”. Det är av avgörande vikt för en människa att ge uttryck för sina funderingar, för sina glädjeämnen, för sina problem, för sin förståelse av världen. Alla behöver inte vara konstnärer men alla har rätt att och mår bra av att ge uttryck för sig på det sätt som upplevs som meningsfullt och intressant.
Att vara människa är att kommunicera. Människan är en berättande varelse.
När man uttrycker sig – med vilket medium man än använder- ger man uttryck för sin förståelse av världen och för de frågeställningar med vil ka man brottas. Man blir befriad och man kan få respons, input, som gör att ens tankar kan utvecklas.
När vi i bildsalen tittar på bilder av olika slag, till exempel ett målat konstverk, en mediebild,en film eller liknande, använder vi en systematiserad metod, vi gör alltid på samma sätt. Vi konnoterar först och denoterar sen, dvs vi börjar med att objektivt och noggrant sätta ord på allt det vi ser och fortsätter sen genom att tolka bilden subjektivt, utifrån våra egna intryck. Metoden innebär alltså att vi först granskar bilden noga utan att tycka något och sen går vidare och tycker så mycket vi vill – genom att prata tillsammans. Det är ett sätt att aktivt se, att ta in allt som finns i bilden, att förhålla sig.
När vi gör detta, gör vi den aktiva handling som krävs för att bilden ska börja leva och kommunicera med betraktaren. Vi talar med varandra. Vi sätter ord på våra tankar och delar dem därmed med våra medbetraktare, i det här fallet med klasskamraterna. Vi byt er tankar, tar in andras åsikter, diskuterar, lär oss, utvecklas. Vi tar bilden på allvar och vi tar oss själva på allvar. Vi är aktiva. Vi lär oss.
Det är inte säkert att alla kan enas om samma världsbild, vi utgår alla från de erfarenheter vi bär inom oss och det gör att vår tolkning av världen kommer att se olika ut. Och vem har rätt? Det kan vi aldrig fastställa men samtalet ger hopp. Kommunicerar vi, kan vi lära oss, kan vi utvecklas, kan vi hitta lösningar. Och låta vara.
Peace and love 🙂
EvaMaria Mansnerus
Bildlärare vid Föglö grundskola
