DELA

Samhörighetens hållbara kapitalism

Det storslagna samhällsfördraget, det som var regeringen Sipiläs pampiga projekt för att få Finlands ekonomi på fötter, har havererat. En process som skulle ta över ett år att slutföra har strandat bara några meter från startlinjen, och det är nu dags för regeringen att sätta sitt maffiga hotbatteri av nedskärningar i verket. Det kommer att drabba vården, pensionärerna, utbildningen och de arbetslösa. Bland annat.

Varför gick det så?

Ett svar är att statsminister Sipilä (C) egentligen inte är politiker utan företagsledare. Han trodde uppenbarligen att det skulle räcka om han allvarstyngt förklarade att alla måste ställa upp för fosterlandet.

Han underskattade både segheten i systemet (fackförbundens uppgift är dock att bevaka sina medlemmars intressen, inte statens) och den symboliska betydelsen av att alla faktiskt inte skulle vara med på sparkalaset, utan bara arbetarna och löntagarna.

De skattesmitande direktörerna som bosatt sig i Portugal ville man inte prata om, liksom man tigit om den öppna rasismen i ett av regeringsparierna.

Politik är också kommunikation, och i den kommunikationen blev det inte riktigt klart varför bara en viss del av befolkningen har ansvar för att få landet på fötter.

Vad kan Åland göra annorlunda?

De facto gör vi det redan. Den finländska regeringen ställer ”priset per producerad enhet” som ett mål. Man menar att finländsk produktion är för dyr, och därför inte konkurrenskraftig, och därför måste den bli billigare. Statens utgifter är för höga, och då börjar man skära i det som kostar mest (det som dessvärre också råkar vara viktigast).

Gott och väl, om samhället vore ett företag och varje producerad enhet mätbar och oberoende av andra mätbara enheter.

I verkligheten är en producerad enhet till exempel en förskollärare och hennes barngrupp, och hur många barn som finns i den. Det är vårdaren som tar sig tid att hålla en döende människas hand. Det är företagaren som månar om sina anställda, läraren i skolan, familjen som har råd att köpa den lokalt producerade maten. Den åländska ekonomin går rätt bra, väldigt långt för att det åländska samhället är så tätt sammanlänkat och företagen så starkt rotade i vardagen. Motsättningarna mellan goda och onda (beroende på vilken sida man står på ) är små, och samhället byggs på att alla både ger och tar. De stora strukturella förändringar som gjorts under den gångna mandatperioden har man kunnat göra utan att servicen försämrats.

Det är samhörighetens hållbara kapitalism, inte kvartalsrapporternas, börskursernas och de snabba vinsternas.

Ett riktigt samhällsfördrag måste växa fram organiskt, och där är de åländska familjeföretagen ett exempel att följa. De vet att det finns ett ömsesidigt beroende och har en önskan att det ska gå bra både för företaget och det egna samhället. Politikens uppgift är att se till att samhället förblir starkt, attraktivt att bo i och förser arbetsmarknaden med väl utbildade människor.

Mot globaliseringens konkurrenshot finns bara en medicin, och det är global rättvisa. Idag har vi exporterat fattigdom, rättslöshet och misär till utvecklingsländer som har extremt låga kostnader per producerad enhet för att folk svälter, jobbar för slavlöner och under usla förhållanden.

Det kan vi inte konkurrera mot. Vi måste förändra det.

Nina Fellman (S)