Saklig diskussion efterlyses!
Om den senaste veckans narkotikapolitiska ”debatt” på Åland kan sägas mycket. Ordet ”fars” är det första som slår mig när jag funderar på hur åländska media, politiker och etablerade grupper reagerat. Bristen på till och med grundläggande kunskap om de begrepp och den verklighet som är relevanta för diskussionen är markant.
Begreppsförvirringen i debatten är stor. Orden ”tillåta”, ”legalisera”, ”liberalisera” och ”avkriminalisera” behandlas som synonymer, trots att orden i sammanhanget har helt olika innebörd och policyimplikationer.
I Ålandstidningen använder chefredaktören i en ledare begrepp som till exempel ”heroinliberal”, med tydlig avsikt att häckla den ena sidan i diskussionen. Det är beklagligt att Niklas Lampi i den här frågan är beredd att sjunka så lågt, eftersom hans ledare annars oftast brukar vara förhållandevis högkvalitativa. Vidare publicerar Ålandstidningen i ett annat nummer en artikel, där partitopparna inom den åländska politiken får uttala sig. Vissa gör det mer sakligt, andra betydligt mindre.
I en artikel i Nya Åland ger den för frågan centrala politikern, social- och miljöminister Carina Aaltonen (S), sin åsikt.
Det som är tydligt i båda dessa artiklar är hur rädda främst partiledaren för Ålands till lagtingsmandaten största parti, Harry Jansson (C), samt social- och miljöministern, är för att diskutera ett av de svåraste problemområden vi har.
Jansson anser att det är frågan om ett ”liberaliseringsförsök av olagliga droger”, att ”det är tragiskt att det finns politiska representanter för sådana här förslag” och att det är allvarligt att det finns den här typen av åsikter inom den åländska politiken. Så allvarligt att han ”hoppas att det här är något som tillhör en liten krets inom Röd Ungdom och att alla partier tar avstånd från det.” Jansson fortsätter sedan: ”Vi måste markera att man inte vill ha med den här typen av politik att göra”.
Jansson gör glasklart att han anser det önskvärt att marginalisera frågan och den som vågar lyfta upp den till diskussion.
Tabu.
Aaltonen uttalar sig i samma anda. Hon är ”förskräckt” över att debatten förs och anser att det att frågan diskuteras öppet leder till att det blir svårare att nå unga i riskzonen för narkotikamissbruk.
Det blir tydligt att Aaltonen, liksom Jansson, helst ser att frågan fortsättningsvis tabubeläggs och att unga inte bildar sig en egen uppfattning om saken.
Det som är allvarligt och tragiskt är att en ung politiker inte kan föra upp en för tiden extremt viktig fråga till diskussion, utan att till sina åsikter bli fördömd, nedstängd och häcklad av etablerade politiker och media. Dessa medelålders politikers attityd gentemot unga i politiken rimmar väldigt illa med de uttalanden om ungdomspolitikens önskvärdhet som gjordes inför det senaste valet.
Det som är värt att vara förskräckt över är att självaste social- och miljöministern tror att problemen kan förstås Ålandscentriskt och lösas genom att undvika diskussion och marginalisera oliktänkande i frågan.
Det som är oroande är att samma minister inte inser hur viktigt det är för henne och andra vuxna att kommunicera med unga på ett sådant sätt att de unga ser dem som trovärdiga. Istället beklagar hon sig över att unga är svåra att nå, och anklagar unga politiker för att ytterligare försvåra den processen.
Det som är skrämmande är att den som borde kunna reflektera över frågan, Lampi, inte kommer fram till att Åland är beroende av omvärlden i den här frågan och att problemet är högaktuellt och viktigt.
Jag ställer därför dessa frågor till Carina Aaltonen, Harry Jansson och Niklas Lampi:
– Känner ni till begreppet ”generationsklyfta”? Era uttalanden tyder på att ni helt saknar insikt i hur många unga vuxna och ungdomar tänker, oberoende av politisk tillhörighet. Alternativet, att ni har kunskap om generationsklyftan i den här frågan, men inte tar hänsyn till den, är betydligt mer skrämmande.
– Hur tror ni, som är medelålders politiker och opinionsbildare, vars röster bär oerhört stor vikt i det åländska samhället, att era uttalanden i frågan tas emot och tolkas av unga generellt och dem i riskzonen för narkotikamissbruk specifikt?
– Ni spelar också, vare sig ni gillar det eller inte, rollen som vuxna. Hur tror ni att unga samhällsengagerade på Åland tolkar era attityder?
– Bedömer ni att er politik och opinionsbildning har nått fram? Många unga tänker annorlunda än ni (se Hbl 2/2 2014).
– Tror ni att problemet försvinner genom att sätta locket på och häckla dem som inte tycker som ni?
Som jag ser det är det enda som har hänt att ni har förödmjukat en ung politiker och samtidigt garanterat att diskussionen polariseras, att klyftan mellan de diskuterande görs ännu större och att diskussionen urartar i tjafs. Tabut bibehålls och problemen frodas i det fördolda.
Jag hör till den generation för vilken användning särskilt av cannabis ses som ganska normalt. Eftersom jag löper risk för att bli antastad för att jag skriver detta, upplyser jag alla läsare om att jag inte använder narkotika av något som helst slag. Jag tillhör heller inte någon politisk organisation. Däremot är jag en ung vuxen. Denna insändares syfte är inte att dryfta sakfrågan, utan att lyfta fram hur dåligt insatta politiker och opinionsbildare är i problemet som det ser ut här och nu. På andra orter – se t.ex. Hbl 2/2 2014 – uppmärksammas problemet av ledande läkare och andra personer på ett mångfacetterat sätt. De är insatta i dagens verklighet. De vet att det inte går att stoppa utvecklingen.
Däremot går det att styra utvecklingen, men inte genom att tysta ner den som tar upp problemet.
Olov Hansson
