Sådan åtgärd, sådan bonus
Det glädjer mig innerligt att MSÅ har tagit möjligheterna med träbyggande till sig. Det är av yttersta vikt att bygg och boendesektorn på Åland blir mer hållbar och då är träbyggnation en ypperlig strategi. Att den privata sektorn bör lockas med någon bonus vid träbygge håller jag också helt med om, men däremot kan rent stadsbildsmässiga lockbeten vara lite problematiska.
Stadsbild och hållbarhet är två skilda områden. Ett åtta våningar högt hus i trä skuggar lika mycket som ett åtta våningar högt hus i betong och det går att bygga precis lika fult i trä som i betong eller aluminium. Att bygga i trä är alltså ingen garanti för en vackrare stad.
En bonus för träbyggande bör istället hålla sig till något som hänger samman med hållbarhet eller ekonomi, så som kanske en lägre p-norm?
Sedan kan man ju tänka sig att alla byggnader som byggs hållbart skall premieras, inte bara de som byggs av trä. I omvärlden finns det ett flertal olika miljömärkningar av byggnader. Såsom Miljöbyggnad, LEED, BREEAM och Greenbuilding. Kraven som ställs för dessa olika standard kan vara bland annat livscykelanalyser av byggnadens miljöpåverkan, koldioxid utsläpp, cykelparkeringar, bilpooler, närhet till kollektivtrafik, energiåtgång, gröna ytor, inomhusmiljö.
Man kunde välja en sådan standard och sedan premiera hus som passerar kraven. Dessa byggnader kunde teoretiskt ha lägre p-norm eftersom transporter för de boende skulle lösas på ett annat sätt än med privata bilar. I garagen kanske det i stället finns parkering för elcyklarna med lådor eller rum för husets bilpool.
Bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader är däremot en stadsbilds fråga och skulle därför skäligen kunna premieras med stadsbildsmässiga bonusar såsom högre e-tal.
Under förra veckans seminarium på Mariehamns Museet berättade Arne Nieland på Löfbacka Traditionsbygg hur den som besitter och bevarar en K-märkt byggnad i hans hemland Norge får stora bidrag för att kunna göra just det.
Åland har inga oljepengar att ta ifrån men då det uppenbarligen finns ett starkt intresse av att bevara byggnader som har ett kulturhistoriskt värde så kan man ju tänka sig att en strategi vore att ge renoveringsbidrag och andra förmåner till dem som gör just detta istället för att bara försöka få till rivningsförbud.
Att få en K-märkning på sin byggnad eller att köpa en K-märkt byggnad borde ju vara något att vara glad och stolt över och inte vara en stor börda. Kulturmärkta hus sitter på värden som ej går att producera idag, kulturella värden men likväl ekonomiska. Värden som kan och bör gynna både husets ägare och stads alla invånare. Därför borde både staden, landskapet och den privata sektorn investera i dem.
JOHANNA WICKSTRÖM
