Så kan välfärdssamhället demonteras
Den 8 maj gavs ut pressmeddelanden ”Vihriäläs utredningsgrupp”: ”Efter företagsstöd och stimulansåtgärder behövs det ett stort anpassningspaket för att stabilisera den offentliga ekonomin”.
Slutsatsen delges ”Arbetsgruppen anser att anpassningsbehovet är så stort att alla tillgängliga medel behövs: nedskärningar i utgifterna, en skärpt beskattning och en strukturpolitik som stöder tillväxten”. Med de orden vidöppnas dörren till demontering av Finlands välfärdssamhälle i sin nuvarande gestalt.
Vid landets entré in i EU blev EU-kommissionen det enda som i aktuellt spelar någon betydlig roll i finanspolitiken: i själva verket råder i folkvaldas ställe EU:s av icke-folkvalda styrda Tillväxt- och stabilitetspakt (”SGP”).
SGP:s grund kraftigt färgades av den dominerande inom fältet ekonomi sedan sjuttiotalet så kallade ”mainstream”-läran, oavsett att den häftigt ifrågasättas hos fler andra ekonomer. Bland dess främsta förespråkare fanns ingen som förutspådde den stora finanskrisen 2007-2008. Förklaringen är att inom dess grundläggande statsekonomiska analys innehåller läran helt otroligt ingen roll för det aktuella finansiella systemets verkande (vilket ju orsakade själva krisen)!
Vissa bland motsatta ekonomer hade under tiden korrekt förutspått krisen medan sådana prognoser föraktats ur mainstreamhållet: Man hade till och med stolt kungjort att problemet med starka konjunktursvängningar hade lösts en gång för alla under mainstreamlärans välde. Strax därefter slog till den största finanskrisen sedan 1929!
Således har lärans förespråkares förmåga för att på ett övertygande sätt tolka en ekonomis utgångar eller – än mindre – förutspå dess framtida rörelser inte uppskattats hos många andra sakkunniga som överlägsen ren gissning. I bristen av empiriskt grundade förankring görs den dessutom så pass smidbar att lämpa sig till någon som helst utgång som användare ser på som politisk bedömd lämplig.
Dock på den här läran baserar Vihriäläs grupp sin bedömning att Finland kommer att ”behöva” att välmående samt lycka hos miljoner bland invånare sätts på spel.
Det var ju inte den första gång inom eurozonen när sådant har föreslagits, till exempel i fallet Spanien i kölvattnet för år 2011-12 eurokris.
I februari 2019 rapporterades av FN:s Philip Alston så här: ”Spanien totalt sviker människor i fattigdom, vars förhållande numera rangordnas bland det värsta inom Europa … Den efter lågkonjunkturen återhämtningen har övergivit allt fler. Medan finanspolitiken gynnar bolag samt de rika lider de mindre privilegierade grupper under fragmenterad offentliga serviser vilka drastiskt beskärdes efter 2008 och aldrig sedan återställdas … 26,1 procent av befolkningen i Spanien, och 29,5 procent av barn, hotades att äventyras av fattigdom eller social utestängning i 2018”.
Dra era egna slutsatser. Dock måhända förutspås av Rädda Barnens rapport ”Coronapandemin försämrar barnens välbefinnande och orsakar oro över föräldrarna – situationen är mest utmanande för barn i mindre bemedlade familjer” att lika vore möjligt i Finland som följder för den sortens nedskärning som specificeras av Vihriäläs grupp.
ROBERT HORWOOD
