Så kan man minska kostnaderna för nya elkabeln
Debatten kring byggandet av en elkabel till Finland pågår som bäst i media, sociala medier och kring kaffe- och lunchborden. Att Åland ska ha tillräcklig reservkraft ser jag som en självklarhet om öriket ska vara ett modernt västerländskt samhälle.
Enligt de omfattande utredningar som gjorts är en likströmskabel till Finland det billigaste och mest tekniskt tilltalande alternativet jämfört med andra alternativ som ny lokal reservkraft eller ytterligare en till kabel till Sverige.
Kabeln till Finland borde ha byggts redan 2001 då frågan var på tapeten. Då skulle satsningen landat i trakterna kring hälften av vad prislappen är i dag. Lägg därtill att man i så fall inte skulle gjort den senaste miljonsatsningen gasturbinanläggningen för att säkra reservkraften. Men då ville den dåvarande center/liberal-regeringen tyvärr annat och nu är vi i det läget att tiden håller på att rinna ut samtidigt som investeringskostnaden ökat väsentligt.
En kabel behövs alltså, men inte till vilket pris som helst. Nu bör man sätta sig ner och diskutera hur man i möjligaste mån kan lätta den redan tunga bördan för de åländska elkonsumenterna.
Det finns en rad möjligheter att få ned kostnaden för investeringen:
Kalkylerna som ligger till grund för en 15 procents ökning av elpriset, som det talas om, baserar sig på en medelräntenivå om 5 procent och en avskrivningstid på 25 år. Till att börja med torde kabelns tekniska livslängd vara längre än så och räntenivån lägre, åtminstone i början av perioden.
Man kunde också tänka sig någonslags räntestödslösning från landskapets sida, alternativt att landskapet förmedlar ett lån med låg ränta för att nedbringa kapitalkostnaden.
Ett annat alternativ är någon typ av kapitaltillskott i Kraftnät Åland från landskapet sida, men det blir svårt eftersom landskapets ekonomi, på grund av uteblivna ekonomiskpolitiska åtgärder, redan är svårt ansträngd samtidigt som orosmolnen hopar sig på världsekonomihimlen.
I kalkylerna är inga intäkter för transitering av el mellan Finland och Sverige beaktade. En maximering av dessa intäkter har betydelse i sammanhanget.
I kalkylen har man inte heller beaktat intäkter från en eventuell vindkraftspark som kan etableras i skärgården om kabeln byggs.
Kalkylerna baserar dessutom på en blygsam ökning av elförbrukning på endast 1,5 procent per år. Om Åland fortsätter växa befolkningsmässigt som hittills medför det att elförbrukningen ökar väsentligt mer trots effektivare energianvändning. Lägg därtill en fortsatt övergång från fossil uppvärmning till värmepumpsanläggningar vilket också bidrar till en större elförbrukning.
Om Ålands personbilspark ska börja drivas med el innebär det en cirka 30 procentig ökning av elförbrukningen, visserligen utslagen över en längre tid, men dock.
Om det landsbaserade näringslivet expanderar ökar också elförbrukningen.
Det finns med andra ord starka skäl att tro att kostnaden för elkabeln kommer att fördelas på en större förbrukningsökning i mycket snabbare takt än vad som förväntas.
Vidare borde landskapsregeringen, som övervakande myndighet över elmarknaden, förvissa sig om att de bolag som sörjer för eldistributionen drivs effektivt och att taxorna för kunderna är skäliga. Nuvarande tillsyn är inte tillräcklig för att inte säga obefintlig.
Genom ett utökat samarbete mellan energibolagen uppnås även besparande synergieffekter, men här finns stora regionalpolitiska intressen att överbrygga.
Som skrivet; en kabel behövs men det behövs också taktfast ägarstyrning och elmarknadsövervakning från landskapsregeringens sida för att se till att kostnaderna inte rusar iväg. När lagtinget i september på nytt ska ta ställning till garantier för skillnaden mellan äskat och beviljat stöd från staten bör dessa frågor klarläggas.
Danne Sundman (ObS)
