Resultat av den förda narkotikapolitiken
Stephan Toivonen menar att Wille Valve är i förnekelse. När en social- och hälsovårdsminister uteslutande talar om prevention är det likväl ett osynliggörande av de problem vi står inför. Bara för att det inte finns någon officiell statistik, betyder det inte att vi inte har någon narkotikarelaterad dödlighet eller problematik på Åland.
Vad gör landskapsregeringen gör för att minska den problematiska och skadliga konsumtionen? Det som på riktigt har konsekvenser för folkhälsan.
Preventionen hade gärna handlat om att skapa ett mer inkluderande samhälle. Ett samhälle som inte baktalar och sprider rykten om de individer som de fått höra att konsumerar narkotika, eller om de familjer som lever med denna problematik.
Det är allvarliga stigmatiserings- och exkluderingsmekanismer som gör att människor är rädda för prata om dessa saker, samtidigt bidrar dessa aspekter till att människor mår ännu sämre. Så vad gör ni för att motverka det?
Alla utvecklar inte en problematisk konsumtion. Det handlar om 10-15 % av narkotikakonsumenterna som gör det. Därför har inte de resterande 85-90 % något behov av att sluta eller kontrollera bruket. Precis på samma sätt som 90 procent inte har något behov av att sluta eller kontrollera konsumtionen av alkohol.
Wille Valve menar att polisens arbete har ”gett resultat”. Då kan vi börja med de ’ökade narkotikarattfyllorna’. De är nästan uteslutande ett resultat av polisens spaningsarbete, därav är påståendet om den ”ökade narkotikan i trafiken” en grav förenkling av statistiken.
Det handlar om att polisen spanar på en ’särskilt intressant’ person eller plats, och drogtestar alla som tar sig dit i ett fordon.
Det här är ett kortsiktigt arbete, eftersom polisen avslöjar spaning som hade kunnat ge utdelning i slutändan. Är det inte vad som eftersträvas? Ska vi räkna det som ett lyckat resultat eftersom politiker eftersträvar efter att göra livet svårt för dessa individer?
Samtidigt kan man fråga sig vad dessa riktade åtgärder får för konsekvenser för individen i fråga, men också för samhället när de (antagligen) sker på bekostnad av de ’vanliga’ testerna vid vägkanten.
Det vore för allmänhetens intresse att polisen redovisar hur många personer som ertappats, hur stor mängd narkotika som tagits i beslag sedan början av året, samt hur många personer de har hjälpt till vård. Det sistnämnda utifrån Wille Valves påstående om att polisen har en roll att ’upptäcka’ en problematisk konsumtion. Detta trots att polisen sällan hänvisar någon till vård.
Det kan vara värt att ha i åtanke att polisens nuvarande strategi, som riktar sig mot enskilda konsumenter, leder till fler begångna brott. När de tömmer en ficka kommer det leda till att personen begår ett nytt brott för att återigen fylla sin ficka.
Till slut kommer de hålla sig undan samhällsgemenskapen, eftersom de är en måltavla för polisen och riskerar därför att åtalas igen.
Emelie Holmström,
socionomstuderande och ordförande i Ålands brukarförening
