Requiem för en gran
Ålder: en bra bit över 100 år
Dödsdag: 31 mars 2020
Granen på min gata togs ner av stadens sågar i dag. Granen var frisk, det ser man tydligt på den stubb som nu finns kvar. Så sade också arboristen som undersökte dig för ett tag sedan. Det var inget större fel på dig, sa han. I den ståtliga granen rastade ringduvan och sidensvansarna. Där samlade ekorren sina kottar.
På din topp kunde både skator och kråkor vaka över nejden. Du var grannskapets högsta topp. En gran lika gammal som staden själv. Ett kännetecken för vår gata. En jättelik biomassa med livskraft och elegans. Hade det varit en människa skulle det kallas för ett brutalt mord. Nu var det bara en gran.
Granen stod på stadens mark. Men när byggherren skulle bygga på den angränsande tomten då ville han inte störas av några träd. Det verkar som så att för vissa byggherrar har inget träd, inte ens en hundrafemtioåring, något värde. Först togs den vackra björken ner. Att björken som alltid lyste gyllene om hösten och friskt grön om våren stod på grannens tomt spelade knappast någon roll.
Gamla människor orkar inte protestera även om de sörjer. Byggherren skulle aldrig kunna tro att det finns något sådant som trädsorg. Vi grannar kunde inte heller förstå varför man tar ned ett träd som inte ens står i vägen för byggarbetet. Sen togs tallen ner. Tallen som var granens tvillingträd. De stod med rötterna sammanflätade, i varm omfamning och gav stöd åt varandra.
Grannarna på gatan protesterade i över ett år. Från första början hade grannarna förklarat för stadens tjänstemän om granens ekologiska, estetiska och historiska betydelse. Sådana argument väger inte tungt för tjänstemän och byggherrar. Så mycket har vi förstått. Det ska byggas snabbt och billigt. Det ska grävas med stora maskiner. Byggherren skrapade så granen blödde, men såren täcktes snabbt till av grävskopans gapande arm. Nu vill tjänstemännen låtsas att de aldrig har hört om dig och dina sår.
Vad lärde vi oss av allt detta? Ju, att staden inte orkar stå emot ens ohederliga byggherrar som lurar gamla människor. Att staden saknar både verktyg och vilja för aktiv naturvård. Att staden helt saknar plan för hur enskilda ekologiska pärlor ska skyddas. Att tjänstemännen rabblar gärna sitt byråkratiska språk med svansen mellan benen för de vågar inte säga emot i miljöns och naturens namn. Att granar visst är mindre värda än andra träd.
Vilka då? I alla fall inte tallar och björkar. Att många gärna proklamerar till förmån för naturvård och hållbarhet, bara det inte berör ens egna intressen och ställning. Att staden till och med betalar med skattebetalarnas pengar för byggherrens framfart och nedfällningen av trädet.
Du Gran. Du levde länge och stolt. Du gav oss din skugga, din doft, dina djupa gröna färger, dina vackra dansrörelser i vinden och dina underbara ljud. Du gav fåglarna ditt skydd från regn, sol och vind. Du gav många djur föda. Du klarade av det mesta, men kunde inte stå emot det okänsliga byggandets framfart.
Vi sörjer varmt och beklagar att våra skattepengar har använts för din stympning. Vi ber om förlåtelse å stadens vägnar. Vi känner skuld för att vi inte lyckades försvara dig till slut. Må din mäktiga skugga kännas av dem som tog ditt liv. Må ditt minne hedras av oss alla som har upplevt din storhet.
SIA SPILIOPOULOU ÅKERMARK
