Replik till Jonas Ekblom
Det var riktigt ledsamt att ta del av din känslofyllda insändare, Jonas. Sorgligt för att jag under inga omständigheter någonsin kritiserat den svenska lärarutbildningen. Tvärtom har jag offentligt berömt den. Min avsikt var inte att skapa ”ångest” eller ”gå till angrepp”, det tycker jag inte heller att jag gjort. Men, om du känt dig träffad vill jag allra ödmjukast beklaga det. Det var inte min mening.
Som lagstiftare ser jag det som min uppgift att bevaka hur lagstiftningen och de förordningsfullmakter som lagtinget antar i olika lagar efterlevs. Någon måste göra det. I det här explicita fallet har jag kritiserat hur landskapsregeringen, i mitt tycke, har misslyckats med en formulering i behörighetsförordningen, som utgivits med stöd av lagen om barnomsorg och grundskola, och som jag tycker att har blivit vilseledande.
Jag har aldrig tagit ställning till något substantiellt i de kompensationsåtgärder som du tar upp din insändare. Den sakkunskapen har nog ingen i den lagstiftande samlingen. Du skriver att olika universitet lägger olika vikt vid kursutbud och att det därför kan vara svårt att definiera vad kompensationsåtgärderna ska baseras på. Är inte de svenska lärarlegitimationerna en bra utgångspunkt i vartåt kompensationsåtgärderna ska riktas?
Jag är helt enig med dig. Vi har båda högsta tilltro till att utbildningsbyrån tar fram de mest pragmatiska lösningarna för att skapa ett rättvist system för hur svensk lärarexamen ska erkännas för att leda till anställningsbarhet för den åländska skolan. Det ska väl alltid vara en ledstjärna.
Du efterlyser förslag på utveckling och flexibilitet. Lagstiftningen som grundar sig på EU-direktiv är inte flexibel. En möjlighet är att landskapsregeringen återupptar diskussionerna med Utbildningsdepartementet om att möjliggöra åländska studerande parallella kompletterande studier vid svenska högskolor och universitet så att ett smidigt prov kan avläggas i princip omgående då man söker om ett erkännande av sin examen. I beslutet från Nationernas förbund för snart hundra år sedan kan vi konstatera signatärmakternas ansvar för vår kulturs efterlevnad. Åland klarar sig inte utan lärarutbildade från Sverige.
Det enklaste och mest korrekta skulle ha varit att i förordningen skriva att som klasslärare på Åland är man behörig med 240 poäng med endera inriktningen F-3 eller 4-6. Då skulle man ha erkänt examen utan kompensationsåtgärder och kommunerna skulle ha sett över sin tjänstestruktur så att man täcker upp kompetensbehovet för hela lågstadiet. Det skulle ha varit totalekonomiskt sett mest det mest kostnadseffektiva som säkert lett till anpassningar på arbetsmarknaden och de avtal som reglerar den.
Jonas , du inleder din insändare med att beskriva mig som en ”exemplarisk paragrafryttare utan tillstymmelse till flexibilitet”. Lagtingets roll är att stifta lagar som ska vara tydliga och lätta att tyda. Landskapsregeringens roll är att efterleva dem så att allmänheten, i det här fallet lärarna i grundskolan, oavsett examen, ska veta på förhand vad som gäller beträffande behörigheterna. Det är i det ljuset jag som lagstiftare har agerat kraftfullt i den här frågan. Likabehandlingsprincipen har föresvävat mitt ställningstagande.
Jag hoppas att du får ett givande läsår i din ansvarstyngda uppgift. Förvalta den väl!
RAINER JUSLIN (LIB)
ORDFÖRANDE I LAG- OCH KULTURUTSKOTTET
