DELA

Brev från EU-parlementet: Regionala regler för framtidens fiske

 

Ett av de områden där EU får mest kritik för att detaljreglera är fiskeriet, och det ofta på goda grunder. Det är kanske också därför mitt arbete i fiskeriutskottet känns extra betydelsefullt.

Den kanske viktigaste frågan i fiskeriutskottet just nu är förordningen om tekniska åtgärder. Jag kan hålla med om att namnet inte låter speciellt upphetsande men innehållet är desto mer intressant: det reglerar i princip när, var och hur man får fiska. Det kommer alltså att handla om till exempel vilka redskap man ska få fiska med, minsta storlek på de fiskar man får ta upp och vilka tider och platser man får fiska på. Det vi beslutar här kommer alltså utan tvekan att få en stor betydelse för vår fiskerinäring, men också för vår havsmiljö.

I sig är det mycket bra att kommissionen kommit med ett nytt lagförslag på området och det har att göra med just den befogade kritiken om detaljreglering. EU:s tidigare regler för tekniska åtgärder har varit onödigt detaljerade men framförallt krångliga. Kommissionens ambition den här gången är först och främst att göra reglerna tydligare och mer lättförståeliga. Gott så.

Utöver det ska de nya reglerna vara anpassade till ännu ett krångligt ord, regionaliseringsprincipen. I den nya gemensamma fiskeripolitiken EU antog för ett par år sedan, beslutade man att en större del av regleringen av fiskeriet ska göras av de länder som är direkt inblandade i fisket på just det området. För att uppfylla den här principen om regionalisering föreslår man nu att dela in lagförslaget i två delar: en med tydliga regler som ska gälla i hela unionen (förbud för fiske med dynamit är en typisk sådan regel) och en del med regler som ska sättas av de berörda medlemsstaterna.

Jag har blivit utsedd till det vi kallar skuggrapportör för förordningen. Det innebär att jag ansvarar för att föra min politiska (liberala) grupp ALDE:s talan i förhandlingarna. Det är givetvis en viktig uppgift, men inte en alldeles enkel sådan. Jag förväntar mig långa och svåra förhandlingar, men det känns ändå bra att sitta med vid förhandlingsbordet för att kunna kämpa för att även våra lokala och regionala förhållanden ska tas i beaktande.

Vår största utmaning kommer att bli att hitta en sund avvägning mellan vad som ska bestämmas av EU och vad som ska bestämmas lokalt. Av miljöskyddshänsyn bör vissa frågor definitivt regleras i hela EU, medan andra frågor sköter medlemsstaterna faktiskt bäst själva. En av de mer delikata frågorna är den om drivgarnet. Drivgarnet är förbjudet i Östersjön sedan 2008 och en av de stora orsakerna till förbudet var att tumlare riskerade fastna i drivgarnen. Men ärligt talat, när såg en fiskare i våra vatten en tumlare senast? I andra vatten finns risken för bifångst av t.ex. svärdfisk. Men att förbjuda en fiskemetod i ett område för att rädda en fisk som inte ens finns i det berörda vattnet, är något man bara kan komma på i ett kontorsrum i Bryssel. Det här är alltså ett typiskt exempel på när EU borde låta de berörda medlemsstaterna själva göra avvägningen. Nu gäller det att också övertyga mina kollegor i Europaparlamentet. Arbetet fortsätter!

Nils Torvalds

Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP)