Regeringsblocket det största hotet mot Åland
Ålands Framtid är inte välkommen att delta i en gemensam kandidatlista med S, C och M för riksdagsvalet i april. Enligt C-ledaren Harry Jansson var beslutet att utestänga ÅF inte svårt med tanke på den ”oppositionspolitik” som ÅF driver.
Tacka sjutton för att någon driver alternativ till den sittande regeringens sönderkompromissade agenda som snarare föder politikerförakt än välfärd.
Att ÅF inte välkomnas till ett valsamarbete är både bra och dåligt, men ändå mest underligt. Istället för att samla en kandidatlista kring en borgerlig politik fortsätter den oheliga regeringsalliansen även i det här fallet. Till skillnad från den blockerade politiken i Sverige råder ett fullständigt blocklösts regerande på Åland, där partiernas politiska krav och tillkortakommanden suddas ut av kompromisser till en harmlös allians utan handlingskraft.
Sett till mandatperioden ställer jag mig på många ålänningars sida och frågar:
Vad konkret har den social-, center- och moderatstödda regeringen åstadkommit som gör det bättre för mig, som medborgare?
Svar: Ytterst lite, inbegripet en utdragen tandvårdsvagn i skärgården och en viss privatisering av skärgårdstrafiken. Det sistnämnda är bra, men mest har den politiska handlingskraften utmynnat i miljömål utan verktyg, ett skenande ekonomiskt underskott och en socialreform utan varken beställare eller trolig verkställighet.
För ett parti som vill göra skillnad och som försöker uppmuntra åländsk stolthet i ett integrerat Europa utgör det utbredda politikerföraktet det största hindret. Det beskrivs mycket väl av uttrycket:
”Det största hotet mot Åland utgörs av dess politiker.”
Avsaknaden av tilltro till de styrande politikerna i regeringsblocket leder till inte enbart till missnöje utan även passivitet. Ingen orkar bry sig. Detta spiller även över på den åländska politiken i stort och drabbar alla partier.
Företagarnas upprördhet övergår allt mer i uppgivenhet inför en politisk verklighet där mål blir till hinder, där visionen om ytterligare tusen kor samtidigt ödelägger djurhållning och jordbruk? Ett livskraftigt näringsliv är en grundsten för ett välmående Åland, det skapar sysselsättning, omsättning och skatteintäkter. Företagsandan är vital, men störs av en negativ politisk plogföring.
För att få en fungerande och trovärdig styrning av Åland måste kravet på ledarnas kompetens och lämplighet höjas avsevärt. Uppdraget att företräda ålänningarna i lagtinget måste vara ett förtroendeuppdrag på heltid, inte som i dag ett deltidssyssla som sköt vid sidan av annat med mycket varierande effektivitet och entusiasm. Det handlar om att höja statusen för vad som bör vara Ålands viktigaste uppdrag.
Höjda arvoden i paritet med arbetsinsats kan vara ett sätt att råda bot på detta, på sikt. Men det krävs mer omvälvande insatser än så för att fylla på ackumulerade underskottet i förtroendekapital och få den åländska politiken i balans.
Åland förhandlar just nu om ett nytt självstyrelsesystem som ska ge ålänningarna större frihet att bestämma över sig själva. En mellanrapport som ska ligga till grund för revisionen väntas i slutet av januari. Det av lagtinget enhälligt framförda kravet om att Åland ska få bestämma så långt en åländsk nation vill, och i den takt ålänningarna vill, kan redan nu avfärdas.
Varför?
Därför, att Finland inte vill ha ett självstyrt Åland. Vi utgör en ständig nagel i ögat för det allt mer finskspråkiga landet i öst. Men främst beror det på att företrädarna för de åländska regeringspartierna nu verkar vika sig och frångår det enhälliga, åländska kravet.
Ålands Framtid vill, som namnet beskriver, framåt. För oss handlar det inte om att defensivt säkerställa vår självstyrelse, utan om att utveckla den och ge våra barn och barnbarn frihet att bestämma över sig själv utan förmynderi. Regeringspartierna S, C och M däremot verkar accepterar att Finland även i fortsättningen omyndigförklarar en hel nation.
Ove Andersson
Ålands Framtid
