Regeringen sviker de gamla på Åland
I riket trädde de sista paragraferna i lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre (FFS 980/2012), den s.k. äldreomsorgslagen, i kraft 15 mars i år.
På Åland har landskapsregeringen i sitt regeringsprogram en skrivning om att ”en egen äldreomsorgslag för Åland utarbetas för att trygga de äldres rätt till stödservis” samt att ”en enhetlig och jämförbar vårdtyngdsmätning tas fram för att underlätta bedömningen av omsorgsnivåer”. Därutöver finns i regeringsprogrammet ett löfte om att en lag om anmälan och avhjälpande av missförhållanden i vården(Lex Sarah) skulle införas i socialvårdslagstiftning samt en lag om servicesedlar.
Av dessa löften har regering endast infriat lagen om servicesedlar, som blev en blankettlag som är frivillig för kommunerna att anta, därutöver finns det i dag inget utbud av privata tjänster inom äldreomsorgen, så den lagen är ganska tandlös. Den allåländska vårdmätningen har kommunerna själva tagit hand om genom De gamlas hem och trots löften, både muntliga och skriftliga, från socialministern om full finansiering av projektet, är det finansministern och kansliministern som sett till att medel har frigjorts av medel i landskapets budget, de s.k. samarbetspengarna för kommunerna.
Endast 6 av landskommunerna har i dag ett vård- eller funktionsmätningsprogram. Mariehamn är det lysande undantaget där både vårdmätningsprogram och kvalitetssäkring har införts inom äldreomsorgen. Inte heller här finns något tvång att anta ett mätningsprogram, så det återstår att se hur det blir med en enhetlig och jämförbar vårdmätning, som är förutsättningen för en jämlik tilllsyn och vård inom äldreomsorgen.
Regeringen skriver vidare i regeringsprogrammet att resurser för tillsynen av de lagstadgade verksamheterna skall stärkas.
Tillsynen av de av landskapsregeringen tagna besluten och direktiven gällande såväl äldre som demenssjuka är så gott som obefintlig. Man får uppfattningen att informationen om den enskildas rättigheter och valmöjligheter är bristfällig och omsorgen inriktad mer på ekonomi än den enskilda individens behov.
Rikets äldreomsorgslag är en lag som utgår från individens rättigheter och behov och sätter särskild tyngd på att den vård och omsorgs som ges skall vara högkvalitativ. Rikslagen stipulerar även att kommunerna skall inrätta ett äldreråd för att garantera den äldre befolkningens möjligheter delta och påverka. Mariehamn har ett fungerande äldreråd och landskommunerna skulle vara i stort behov av ett gemensamt äldreråd.
Avsaknaden av en äldreomsorgslag gör att var femte ålänning, 20 procent av befolkning, i dag är försatta i en sämre rättslig ställning än om de skulle vara bosatta i riket. Detta är nog inte självstyrelsens syfte och mening. I regeringsprogrammet står dessutom att ”när budgeten uppgörs strävar landskapsregeringen efter att de sociala förmånerna för landskapets befolkning är minst desamma som i riket.” Avsaknaden av en garantilag spelar även sin roll i detta.
Social- och miljöministern säger att hon och hennes avdelning levererat de flesta lagförslagen under regeringsperioden, men dessa lagförslag är nog inte inom den sociala sektorn.
Vi ålänningar över 65 har inte gjort oss betjänta att behandlas på detta nonchalanta sätt av socialministern och regeringen. Vi borde vara garanterade en lagstadgad omsorg på ålderdomen
Eva Dahlén
MSÅ
