Reflektioner kring årets vårfågeljakt
Så har då landskapsregeringen igen en gång lagt sig inför jägarkollektivets ohöljda utpressningskrav på fortsatt vårfågeljakt som kompensation för löften om frivilligt viltvårdsarbete. Så mycket för jägarnas ”spontana” omsorg om den levande naturen!
Med denna undfallenhet ställer Lr Ålands folk i samma skamvrå som kompanjonerna på Malta, Cypern och Frankrike, länder vars fågelfångst och jägaretik lämnar mycket övrigt att önska.
År efter år välsignar man en jaktform, motiverad med en förlegad tradition, som står i uppenbar strid med andan i landskapets och Unionens jakt-, och naturskyddslagar, allt under påtryckningar av en folkminoritet på 7%. Man kan fråga sig hur Lagtingets majoritet kan acceptera och understöda en så liten minoritets vilja när det gäller förvaltningen och nyttjandet av allas våra gemensamma naturvärden.
Med tanke på spännvidden inom förvaltningen av naturmiljön och dess allmänna tillgångar, är det besynnerligt och ologiskt att diskussionerna och planeringen sker i hemlighet i samråd med en liten krets jaktintressenter. Eller anser man att skärgårdens jaktbara fåglar enbart rör jaktvårdsföreningarna?
Ingen , varken bland jägarna eller myndigheterna, fäster någon uppmärksamhet vid de oundvikliga störningar bland häckande ejdrar som 2000 jägare förorsakar. Om varje jägare registrerar 2-3 jaktplatser sprids störningarna ut över 4–6 000 kobbar och skär. Eftersom det inte gjorts några vetenskapligt utformade inventeringar, är det inte möjligt att utvärdera jaktbeteendets negativa inverkan på fåglarnas häckningsresultat.
Hur man sedan tänker hantera de eventuella konsekvenserna av en förlorad process med ett vitesföreläggande i Europadomstolen har inte diskuterats offentligt. Är det den stora majoriteten av skattebetalare som får träda till, eller kan man förvänta sig att jägarkollektivet solidariskt ställer upp och tar sitt ansvar för de kostnader deras vårliga fritidsnöje förorsakat?
JOHAN FRANZÉN
FÖGLÖ
